Jag minns ingenting. Det är som ett stort svart hål. Flera år utan riktig struktur. Bara diffusa minnesskärvor och jag är inte ens säker på att det är minnen. Kanske bara något som berättats för mig i efterhand och så har jag gjort berättelserna till minnen.
En del har kanske inte ens hänt. Jag har bara blandat ihop begreppen och feltolkat skeenden.
Det låter kanske skumt, men jag har precis som alla andra varit drabbad av infantil amnesi. Vi pratar barndomsminnen här. Händelser från de två-tre första åren i en människas liv är i princip omöjliga att minnas. Ett litet barns hjärna är inte tillräckligt mogen för att förstå det som sker och kan inte lagra det som ett långtidsminne. Det krävs ett utvecklat språk för att en människa ska kunna utveckla personliga minnen.
Jag känner personer som bestämt säger sig minnas när de tog sina första steg och det är självfallet ingen idé att säga emot, men själv har jag inget minne alls från detta omtumlande tillfälle. Det samma gäller de allra flesta. Förmodligen alla.
Trots detta finns det människor som vidhåller att de minns sina första steg. Kanske har föräldrarna återkommande berättat om de första stegen och därmed gjort det falska minnet till ett "riktigt" minne. Kanske finns det förevigat på film. Men det är rätt harmlöst att tro på sina minnen, om än de inte är ens egna.
Jag har gjort allvarliga försök att minnas händelser från min tidiga barndom, men det är bara fragment. Jag har ett vagt minne från när min lillasyster döptes. Jag bör ha varit cirka 2,5 år, men jag måste tillstå att det kan vara ett så kallat falskt minne.
Något bättre kan jag minnas när jag knäckte mitt näsben, men då var jag å andra mer än fyra år. Den traumatiska och smärtsamma händelsen är dock också väldigt diffus.
En koll med några arbetskompisar visar att de inte kan återberätta något av värde från sina första år. Det är blankt, det är svart och det kallas för infantil amnesi.
Det finns ett begrepp som kallas "false memory syndrome". Falska minnen, alltså. Vi minns saker som aldrig har hänt. Ett litet barn har svårt att avgöra källan till det upplevda minnet. Har det verkligen hänt eller har barnet sett det i en film eller i en bilderbok.
Vi vet att det finns barn som blir utsatta för oerhörda övergrepp och grymheter, men vi vet också att det finns barn som av olika skäl fantiserar ihop saker. Det mest kända och uppseendeväckande torde vara den period då barn i parti och minut pekade ut häxor och berättade om Blåkullafärder.
I modern tid finns det en del märkliga pedofilhistorier som i slutänden visat sig vara uppbyggda på falska minnen, som beredvilliga terapeuter hjälpt till att trolla fram.
När det gäller Thomas Quicks bevisligen falska vittnesmål är dessa "minnen" bland annat framtagna i samband med terapeuten Birgitta Ståhles seanser. Ståhle hade nog kunnat plocka fram en och annan Blåkullafärd också.
Det hemska är att vi vet att barn utnyttjas och far illa. Detta ska givetvis bekämpas på bästa sätt, men det är inte givet att tro att en människa senare i livet kan minnas och återberätta exempelvis sexuella övergrepp som ska hänt i den tidiga barndomen. Kanske är det inte ens möjligt.