Ett prasslande ljud utanför kontoret. Hunden har tydligen hittat Ikeakassen med den lilla julgranen som väntar på att bli framtagen och pyntad. Han försöker ivrigt dra den ur sin förvaring och jobbar för kung och fosterland innan jag är framme.
Jag tror att han hatar granen. Inte nog med att han vill slita sönder den, han har dessutom kissat på kassen som omsluter den. Jag hinner precis rädda den stackars granen och kan återvända till kontoret. Hunden lägger sig i soffan och blänger surt på mig.
.
I år har jag vikt ner mig och gjort någon form av julpyntskapitulation. Förr hade jag i alla fall en röd tråd i pyntningen. Brukade känna mig sjukt nöjd med resultatet.
Skira, vintriga stilleben av sobert pynt med fokus på ljust och juligt. Långt ifrån tjocka, röda julgardiner med tomtar, glitter och smäktande polerad metall. Jag får lätt panik och känslan kommer över mig, att det är faktiskt blir mer stökigt än mysigt. Pepparkakssmuligt och rörigt.
.
I min familj är vi fyra människor och en hund. Och egentligen – varför skulle just mitt sätt att pynta vara det bästa ... även om jag i smyg utnämnt mig själv till pyntmästare?
Men det var då. Nu lutar jag mig tillbaka och ser mitt hem förvandlas till bilden av hur "tomtegubbarna slår i glasen".
.
Mitt i kapitulationen lyckas jag lägga beslag på en dekorationsgran som jag gillar skarpt. Jag hänger försiktigt på några små, lätta, silvriga figurer och en tunn, liten belysning som drivs på batteri. Backar och skådar mitt fina, högst "lagoma" verk och kilar sen in på muggen.
.
Efter två minuter kommer jag ut och min vackra dekorationsgran stirrar på mig. Under de två minuterna borta har min minsting antagligen tyckt att det var höjden av torr utsmyckning på denna ack så vackra lilla gran och gått lös! Tjockt, spretigt glitter ligger nu i drivor över granen och jag suckar och ser hur minstingen nöjd spatserar vidare med nästa pyntning i sikte.
.
Förutom minstingen har jag ytterligare en kille som gillar att pynta. Året runt, dessutom. Jag vill gärna ha så lite grejer som möjligt framme och köper jag något nytt ställer jag undan något annat. Så gör inte min man!
När mina sparsamt pyntade hemmahörnor tappar mig ur sikte för en stund ligger där gärna en, eller varför inte två dukar. Någon guldhäst. Och en och annan guldlykta.
Min man har nämligen alltid något tema och i höst har guld och mässing tydligen varit grejen. En dag kom jag in i mitt kontor och kände inte riktigt igen mig. Vägglampan var nu färgad i guld, en stor blomkruka glimmade av den ädla metallen och ett par silverljusstakar var nu färgade i mässing!
Under en hel vecka stank det av sprejfärg från förrådet där han stod och attack-sprejade allt han kom över i guld, alternativt i mässing.
.
Förut gick jag efter honom och gjorde om. Ville göra på mitt – enligt mig – fantastiska vis och korrigerade.
Men allt eftersom har jag insett att han också bor här. Och resten av familjen med.
Jag kan se vår dotter bli mer och mer lik mig och få panik då det är för mycket prylar omkring henne. Hennes tidigare så pyntade flickrum är nu sparsmakat julpimpat med en liten silvergran och en julstjärna hängande i fönstret. Det kallar jag lagom. Men inte våra grabbar, inte!
Det ligger liksom inte i deras natur.
Mitt i allt väljer jag att luta mig tillbaka. Ser med humor hur detta pyntkrig fortsätter på Blåbärsstigen. Det får vara som det är. Det är ju fasen mitt problem om jag alltid ska ha det som jag vill. Visst finns det annat att lägga krut på? Jag har vikt ner mig och njuter av att vårt hem är vårt och ingen utställningslokal. Alla får vara med och fixa inför julen och alla är (oftast) nöjda och glada.