Första gången det hände hade jag nyligen varit sjuk. Den första tanken var att förkylningen tagit ny fart och febern kommit tillbaka. Jag låg vaken resten av natten och tänkte inte mer på det.
Någon månad senare hände det igen. Exakt samma. Men den gången hade jag ingen förkylning i kroppen. Det var sommar och jag hade nära till sjön. Natten var ljus och jag hoppade i. Ett nattbad och jag kände mig lite busig.
Efter det hände det allt oftare, inte sällan flera gånger per natt. De upprepade doppen i sjön blev tröttsamma och sömnbristen alltmer påtaglig. När hösten kom och det var dags att lämna sommarstugan och flytta hem till stan och börja jobba hade en oro slagit rot. Hur skulle jag orka med så lite sömn? När skulle det här gå över?
Vid det här laget hade jag förstått att jag hamnat i klimakteriet. På dagarna var symptomen hanterbara. Jag sprayade mitt svettblanka ansikte med en mist. Det lindrade en smula för stunden. Jag sprayade kollegorna också och vi tittade på varandra i samförstånd.
Flera av mina kollegor var nämligen i samma sits. En av dem hade varit där i tio år. När hon sade det dök det upp flera bilder i mitt huvud av hur hon på morgonmötena ofta stod och viftade med ett kollegieblock framför ansiktet, som en solfjäder.
Jag fortsatte att stå ut. Jag klarar att fungera ganska bra trots lite sömn. Tidigare sömnbrist som berott på annat, har alltid löst sig så småningom då det till slut kommit en dag då jag kunnat sova ut genom en riktigt lång sovmorgon. Men den sovmorgonen kom aldrig. Jag minns särskilt en tidig vårmorgon då jag tittade ut genom köksfönstret på den översvämmade gräsmattan och gångvägen och tänkte: Jag lägger mig i vårdiket, där bredvid herr och fru gräsand.
Någonstans där tog jag kontakt med hälsocentralen. Jag var påläst och bestämd och hade turen att få prata med en kvinnlig läkare som tog mig på allvar. Hon skulle kolla upp om min mammas och mormors bröstcancer kunde sätta käppar i hjulet för hormonbehandling.
Återkopplingen per telefon kom i kassakön på mataffären. Jag hörde ingenting av vad hon sade men jag uppfattade att det fanns ett recept för mig att hämta ut på apoteket.
Samma eftermiddag, en onsdag, satte jag mitt första hormonplåster på magen. Det tog några veckor av plåsterbehandling innan det fick effekt. Men det hjälpte. Svettningarna hejdade sig och sömnen blev bättre, eller mindre dålig ska jag säga.
I efterhand har jag förstått att min väg till hjälp har varit ganska lindrig och att vallningarna är långt ifrån det värsta. Jag förstod ganska snabbt vad det handlade om och krävde att få hjälp. Det gör inte alla. Många lider fortfarande i det tysta, vissa på grund av skam, andra på grund av okunskap.
Klimakteriet är något som berör alla på något sätt. Det pratas mer om det idag än för bara 30 år sedan då det ännu var tabu och något som alla kvinnor bara skulle genomlida. Jag undrar hur många förhållanden som kraschat på grund av klimakteriet, hur många sjukskrivningar som bottnar i det och hur många tusentals liter svett som runnit ner i madrasser under klimakterieplågade kvinnor.
PT inleder nu en artikelserie om klimakteriet – en angelägenhet som rör oss alla på något sätt.
Vi pratat med kvinnor som berättar om sina besvär och kampen för att få hjälp. Vi har pratat med läkare, politiker, arbetsgivare och längre fram kanske också en klimakterieaktivist.