Jag har precis hämtat Elsa, snart 4 år, från förskolan. Jag håller på att göra i ordning mellanmål och i samma stund hör jag Håkan Hellströms ”Mitt Gullberg kajs paradis” strömma ut ur högtalarna. Elsa börjar genast dansa och låta musiken skölja genom kroppen. Som att det är det mest naturliga i hela världen. Jag känner i varenda cell hur jag automatiskt vill dras med i hennes rörelser och tillåter mig det. Denna låt som jag dansade så mycket till i min ungdom, men vad hände sen? Jag som älskade att dansa oavsett tid på dygnet. Slutade jag när jag började kallas för vuxen eller mamma? Blev livet mer allvarligt? Det är som att något inom mig som varit sovande i flera år åter väcks till liv i samklang med musiken. Jag känner mig mer levande än på länge. Tack Elsa för att du hjälpte mig att hitta en del av mig som blivit bortglömd. Och välkommen fram du underbara lekfullhet. Du bor fortfarande i min kropp trots att jag är både vuxen och tvåbarnsmamma.
Jag och Olle, min son på 8 månader, sitter inne i lekrummet medan Elsa är på förskolan. Rummet är fullt av leksaker, men under 10 minuter har han suttit och studerat ett beslag på byrån i alla dess vinklar. Jag har hunnit tänka hundra tankar under dessa minutrar. Både vad som ska lagas till middag, tankar om tvätten som borde vikas och om jag kommer hitta mitt drömjobb. Men när jag ser Olle sitta där så nöjd och lugn väcks min förundran över den värld som han tycks leva i och som egentligen är samma som min. Att han så rofylld kan sitta och ta in det han ser, djupt förankrad i nuet. Plötsligt är det som att hela hans väsen berättar något för mig utan att ens tala – ”Mamma, du har allt du behöver just precis nu”. Han bär det som jag ofta längtar efter. Känslan av lugn i stunden. Tack Olle för att du påminde mig om att det alltid finns närmre tillhands än jag tror. Jag behöver inte leta, röja undan tvätthögar eller hitta ett jobb för att landa i den känslan. Den bor redan inom mig och väntar på att bli uppmärksammad.
Dessa två tillfällen med mina barn gav mig nya insikter kring allt vi har att lära av varandra. Att vi föräldrar finns som stöd för våra barn i att navigera sig fram genom livet. Och hur våra barn kan vara våra största lärare i det vi glömt bort längst vägen.