Jag blundar och tar ett andetag. Det är mycket nu. Har varit det ett tag.
Stannar på väg till tunnelbanan (jag bor i Stockholm ett tag nu). Det är okej att missa den. Det kommer en ny om tre minuter, men det är så lätt att glömma bort. Allt går ju så snabbt.
Folk frågar om det är stressigt i Stockholm, för det är ju så mycket folk där. Gatorna så många fler än i Piteå, hur hittar man överallt?
Jag hade hört det innan också. Akta dig så att du inte står på fel sida i rulltrappan, folk kommer springa omkull dig. Och så är det säkert. Men nu är stressen och oron inte längre geografiskt bunden, den är överallt och den finns i varje nyhetsrubrik. I varje sms till nära och kära. ”Hur mår du nu? När hade du symtom senast?”.
Den finns i varje Trumpskt Twitterinlägg: ”Stoppa räkningen”.
”Räkna varje röst”, säger folk emot. Att de ska behöva säga emot. Det är stressigt.
Jag blundar och tar ett andetag. Minns att det inte är så här det ska vara.
Det finns en olycklig benägenhet hos människan att vänja sig. Man vänjer sig vid det vackra, och lika mycket vid det fasansfulla. Vi har vant oss vid presidentens utspel så mycket att det riskerar att inte bli en världsnyhet när han flåsar demokratin i nacken, och vi har vant oss vid smittofall och dagliga dödsantal så mycket att siffrorna inte blir mer än figurer framför ögonen. VI går inte glömma bort vad det betyder.
Det här är inte ett försök att verka alarmistisk, eller ge skäl till ännu mer oro. Det är en påminnelse om oron som redan bor i oss, medan vi har slutat kräva hyra.
På regeringens presskonferenser pratas det om ”det nya normala”. Jag förstår. Vi kan inte förvänta oss ett liv som det vi levde för ett år sedan. Men tro aldrig att det här är normalt. Minns att det är fullkomligt extraordinärt. Minns att man får falla ihop under ängslan för sina gamla släktingar, för sin pappa som har smittats, för mamma som har slitit under masken i IVA-salen och kan behöva göra det igen.
Man får falla ihop. Då orkar man resa sig, borsta dammet från axlarna och övertyga sig själv om att det gamla normala kommer tillbaka. Att det inte finns några frågetecken att räta ut om vilka röster som räknas på andra sidan pölen. Att allting kommer att bli bra.
Så jag stannar upp. Jag blundar och tar ett andetag på väg till tunnelbanan. Jag låter den susa förbi. Det är okej att missa den. Det kommer en ny om tre minuter.