En kompis letar återigen boende i Göteborg och jag får flashbacks från tidigare liv. Korta andrahandskontrakt, soffor, svarthyror. Orustade kök och redan fulla förråd. Andra människors foton på väggen. Resväskan under sängen, alltid redo. Livet som vagabond var roligare när man var tjugo. På den tiden såg allt spännande ut, och jag förstod inte att äventyrslustan egentligen var en synonym för att fly.
Kicken var skön i början. De första veckorna på en ny plats var magiska. Jag kände mig alltid lättare då. Den där euforin beror på inbillningen av att ha lämnat sitt gamla liv bakom sig och att ett nytt står för dörren. Då känns det som att allt är möjligt. Varje liten skitsak framstår plötsligt som meningsfull. Att handla mjölk blir exotiskt, en promenad runt kvarteret blir som en saga. Att köpa kaffefilter känns stort och att säga hej till någon i kvartersbutiken känns som början på en romans. Det är vackert en stund. Sedan börjar det falna.
Man trodde att man packade lätt när man drog, men i slutet av dagen tog man ändå med sig det man svor på att lämna kvar: sig själv. Det är därför flykten till andra platser sällan resulterar i några nya liv. Så länge vi själva följer med blir det nya livet en piratkopia av det gamla. Problemet ligger sällan i var vi bor, utan vilka vi är när vi bor där.
Många tycker att det är modigt att våga dra, och det kan det säkert vara. Jag själv tycker det är modigare att stanna. Det är lätt att hitta saker i sitt liv som man vill göra sig av med. Gamla misslyckanden, nya misslyckanden, pinsamma minnen, dumma misstag, idiotiska tilltag. De står mig upp i halsen och oftast vill jag bara kräkas. Ta en flygbiljett vart fan som helst och slänga allt överbord. På tio tusen meter släpper all ångest. För detta krävs däremot inte mycket till mod. Det räcker gott med lite vanlig panik och desperation. Nej, jag beundrar dem som vågar stanna. Som vågar möta sina rädslor utan att fly.
Min kompis kallar till öråd. Ska han dra eller stanna? Är det dags att kasta in eller fortsätta kämpa? Det är nog lättare att svara på när det gäller någon annan. Livet verkar alltid tydligare då. Denna gången ska jag däremot försöka att lyda mitt eget goda råd. Jag tror nämligen i mitt hjärta att det är bättre att fokusera på vad man har som man är beredd att försvara, istället för att bara se det man vill kasta bort. Det är modigt, oavsett vem man är eller var man bor.