Snön föll vit och tung och även om jag inte är någon utpräglad vintermänniska så kändes det som manna från himlen. Bort, bort med allt det dystergråa. November är kanske det närmaste en privilegierad västerlandsmänniska kommer Gulag.
Och idag går solen upp 08.53 och ner 13.49. Inte mycket ljus på mig. Troligen inget alls eftersom mulet väder numera verkar vara standard.
Annars är det väl allt ljus på Magdalena Andersson just nu. Först valdes hon till statsminister i onsdag bara för att avgå några timmar senare när Miljöpartiet lämnade regeringen. Centern visade sitt rätta ansikte och därmed är det en blåbrun budget som gäller. Rörigt? Eh, jag tänker på Arja Saijonmaa som sjöng "Vem är du, vem är jag, levande charader ...".
"Snart är det jul" kvittrar någon på jobbet. Snart! Det har varit jul rätt länge nu. Redan i september lastade varuhusen fram julmust och skumtomtar och pallade upp med allehanda krimskramsiga julsaker. Jag går förbi med bortvänd blick. Missförstå mig rätt, jag älskar juletider, men bara när tiden är den rätta. Tror att jag hänger upp julstjärnorna ikväll.
I Piteå valde man att arrangera skyltsöndag redan förra helgen. En vecka innan första advent. Nu var förklaringen att man inte ville krocka med Black Friday som numera snarare handlar om Black Week. Allt för att vi ska köpa, köpa, köpa och vi köper, köper, köper. Julhandeln lär slå rekord i år också.
Och Årets julklapp är – trumvirvel – evenemangsbiljetter. Känns faktiskt som en fullträff med tanke på snart två år av trista corona–restriktioner, men kanske är snart nästa våg över oss. På gatorna demonstrerar vaccinvägrare jämsides med foliehattar och konspirationsteoretiker. Vadå vaccinpass, det är väl en mänsklig rättighet att få sprida smitta som kanske dödar andra.
Men Årets julklapp var det. Minns du fjolårets? Eller har den redan hamnat i samma skåp som bakmaskinen står i och samlar damm? Jag var tvungen att googla, men det var ett stormkök. Har ingen aning om hur många eller vilka som köpte, men alla som likt jag gillar att vara i naturen har sannolikt haft ett stormkök sedan barnsben.
Jag är ingen som slaviskt har följt den traditionen, men 2009 köpte vi en spikmatta. Skulle vara bra för ryggen och det var faktiskt ganska skönt, men det är många år sedan den försvann i källarförrådet för att aldrig dyka upp igen.