Hösten är här, min favoritårstid. Högre luft, blåare himlar, klarare stjärnor. Det är en årstid för tekoppar, för stickade tröjor, för böcker och vinylskivor, för frostiga soluppgångar. Det är en årstid för att leva.
Det är inte alla som delar mina positiva associationer till hösten. I år kommer den också med allvarliga förebud. Coronapandemin rasar vidare. Vi passerade nyligen 30 miljoner bekräftade fall och närmar oss snabbt en miljon döda. Nu tilltar återigen smittspridningen i Europa och USA, precis som prognoserna gjort gällande. Vi står inför den andra vågen. Ekonomin lider fortsatt och flera länder brottas nu med att hitta en strategi som kan undvika det finansiella Armageddon som väntar vid en ny total lockdown.
Våra egna respiter från smittan går även de i graven med hösten. Uteserveringarna och picknick-hängen har gett oss en paus från isoleringen där vi kunnat umgås utan att drabbas av social stigmatisering. Jag har alltid sagt det, och jag fick rätt: uteserveringar är verkligen livet. När nu inomhusträngseln är tillbaka kommer vi att tvingas rätta in oss i restriktionsleden. Verkligheten knackar på dörren igen, och den kommer inte med glada besked.
Samtidigt som allt detta sker seglar valet i USA upp på horisonten i väst. Det är ett ödesval inte bara i demokratisk bemärkelse, men också ekonomiskt. Trump tar ett hårdare grepp i handelskriget med Kina, vilket påverkar hela världens makroekonomi. Nu hotar Vita huset också med repressalier för dem i FN:s säkerhetsråd som inte inför sanktioner mot Iran. I Bryssel har brexitförhandlingarna av allt att döma kapsejsat, och nu är man tillbaka med hot och skri och skrän sedan Boris Johnsons regering vill förbigå det klubbade brexitavtalet. Givet hur pandemin slagit mot Storbritanniens ekonomi förefaller det som politiskt självmord att riskera en lock-out från EU:s inre marknad, men i dessa tider kan ingenting längre förvåna.
Det är höst. En ödeshöst. Överallt ringer varningsklockor, överallt står liv och framtid på spel. Just därför gillar jag denna hösten än mer. Inte för att jag gillar det som händer, utan för att jag får krypa in i min stora stickade tröja. Jag får slå på min skiva. Jag kan läsa min bok. Det bästa vi nu kan göra är att sitta still i båten när det gäller saker vi inte själva kan påverka.
Vi här uppe har det bra, kom ihåg det. Vi kan andas hög luft. Se blåare himlar, klarare stjärnor. Vi kan överleva frostiga solnedgångar.