Livet är fyllt av problem. Stora och små. Dom små är nästan värre än dom stora, för dom små är så många. Så snart du klarat av ett litet problem står det andra där och hoppar och skriker "Men jag då? Vad ska du göra med mig då?" Är det en hund går man ut och går med den. Är det en mygga slår man ihjäl den.
Släkt och vänner delar gärna med sig av sina problem. Härom kvällen ringde telefonen och kvinnan på andra sidan luren sa att hon gått och funderat på en sak. Trodde att jag satt inne med lösningen. Glad över att hon insett min breda kompetens, erbjöd jag henne mina tjänster. Trots att jag redan hade fullt upp med egna problem. En hög ostruken tvätt, delvis kvarlevor från sommarens olösta problem, otömd diskmaskin, stopp i diskhon, konstigt kladd på köksgolvet unt so weiter som fransmännen säger. Jasså, tyskarna.
Vad var då problemet i telefonen? Jo, det här: "Hur bar dom sig åt på stenåldern, när dom klippte tånaglarna?"
– Va?
– Ja, men hur gjorde dom? Det fanns ju inga saxar.
Förstår att hon grubblat. När hon väl kom på tanken. Klippning av tånaglar hör till livets utmaningar, även med tillgång till allehanda verktyg. Tånaglarna sitter ju så långt bort. Längst ut på kroppens sydligaste spets, medan ögonen sitter på nordpolen. Och med åren ökar avståndet mellan syd och nord.
Visserligen krymper människan, men förlusten i längd kompenseras med ålderstillägg som lägger sig mellan tånaglarna och ögonen, samtidigt som synen försämras. Du har svårt att nå fram, du ser sämre och är olyckan framme, och vilken olycka är inte det, råkar du amputera en tå eller åtminstone en bit av en tå. Fullkomligt livsfarligt.
Hårda blir dom också. Om man inte klippte tånaglarna skulle man kunna klättra i berg. Barfota. Kanske var det så stenåldersfolket friserade sina. En manlig bekant, av mig diagnostiserad som rätt klok, föreslog att stenåldersfolket kanske gnagde av tånaglarna. Jaha. På varandra då? Det där med att stoppa in stortån i mun, är nåt människan bara klarar under sin tid i vaggan.
Snart är hela bekantskapskretsen plus syskon med familjer sysselsatta med gåtan. En Högre Makt kände på sig att här behövdes sakkunskap, kastade fram ett nummer av Illustrerad Vetenskap från 2005, där det står just om stenåldersfolket. Inte om deras tånaglar, men om deras användning av skor. Så nu har församlingen kommit fram till att stenåldersfolket inte klippte tånaglarna, dom gjorde bara större skor i väntan på att saxen skulle uppfinnas.
Så var det problemet ur världen. Nya står på lut. Sånt är livet. Det är bara att tacka och ta emot.