Mattias dukar fram på bordet. En efter en sätter vi oss i soffgruppen. Jag stänger datorn och siktar in mig på ett halvt wienerbröd. "Något har hänt på Drottninggatan." Linnea står med telefonen i handen.
.
Vi trycker fram livesändningen. En lastbil som har kört in i folk. Människor är skadade. Några har dött. Vi vet inte hur många, ingen vet, inte ens hon på SVT.
.
En del bara går från kontoret. Ger sig bort, hem. Men de flesta stannar, med mobilerna i händerna. Wienerbröden ligger kvar på bordet och över det gula i mitten lägger sig en mörkare hinna.
.
"Skottlossning på Fridhemsplan", säger någon, jag minns inte vem. Min busshållplats, varje vardagsmorgon. "Min kompis är på Fridhemsplan, hon är inlåst på Sats. De skjuter precis utanför."
.
Paris. Hur det började på ett ställe och sedan fortsatte på ett till. Och ett till. Var är alla jag känner, var är min syster, Jonny, mina bästa vänner?
.
Facebook fylls av människor som markerar sig som säkra. Mamma ringer. Farmor ringer. Tove ringer. Var är Jonny och vad fan är det som händer? Varför berättar inte hon på SVT mer?
.
------------
Det finns till slut ingenting annat att göra, än att börja gå.
------------
.
Vd:n går ut med ett uttalande. Eventuell skottlossning bara en hållplats från kontoret. De låser kontorsdörrarna, vi får inte gå ut. Vi är inlåsta här. Hur länge då, finns det mat, har jag nog med tamponger?
.
Några av mina kollegor gråter och jag går i väg till ett av konferensrummen som vetter mot den stora gatan, men jag vågar inte gå nära fönstret. Jag uppmanas att dricka, att man ofta glömmer det när man är i chock.
.
Vid 18 har vd:n skickat ett mail till. Ingen har sagt att det är över, ingen vet hur planerat det är, men vi får gå ut nu. Kollektivtrafiken har stängts av och det är flera timmars väntetid hos alla taxibolag. Det finns till slut ingenting annat att göra, än att börja gå.
.
Längs vägen sitter människor lite överallt. Vad gör de här, på så öppna platser? De kan inte åka hem, de tar sig inte. Överallt sitter de ner, och bara väntar.
.
Vi fortsätter över Västerbron. Jag har aldrig sett så mycket folk i en ström. Många stannar mitt på gatan och tar kort. Så här många människor på en bro. Det känns som en fälla.
.
Jag blir misstänksam mot så många, de med nerfällda huvor och stora ryggsäckar. Och jag vill fly, jag vill härifrån. Flytta tillbaka till Piteå, köpa en gård i Långnäs och renovera altanen. Gå i skogen, göra egen sylt.
.
Vi tar oss över bron och mina axlar sänks. Södermalm, min stadsdel. Tulpanerna på Hornstulls busstorg är kvar och det är samma extrapris på Hemköp som i går. En vanlig fredag i Stockholm.
.
Vad gör vi nu, vad gör vi för analys, hur går vi vidare? Är vi där nu, när gränserna stänger helt, när vi går in i Nato och ut ur EU? Kommer vissa klädesplagg att förbjudas, kommer de att börja bränna ner moskéer och hota människor som har flytt från just precis det här? Är det nu allt kommer att handla om säkerhet, men bara för vissa och inte för alla?
.
Det är för långt hem så vi tar en öl på Klang. Djupt in, bort från fönstret. Jag öppnar Instagram och ser #openstockholm. Inläggen väller in, med adresser och människor som välkomnar strandsatta till sina hem. Vissa frågar om någon behöver skjuts. Önskemålen är många.
.
Vid 22 har tunnelbanan börjat gå igen och jag tar röda till Slussen. Stationen är sånär som tom, en fredag kväll. Ingen som spelar musik från telefonen och inga spyor på perrongen.
------------
Nu vet vi vad som händer innan de svarta rubrikerna, vi har känt det.
------------
På lördagen blir livet sakta som vanligt igen. SVT visar till och med ett förinspelat Gokväll. Ramen börjar bli tydlig, kanske var det bara lastbilen trots allt. Några tycker säkert att vi överreagerade, att vi kände lite för mycket. Blev lite för rädda, ringde till för många, markerade oss säkra på Facebook, herregud.
.
Men nu är vi ju så många fler som vet hur det är, på riktigt. Det är inte längre löpsedlar vi inte kan ta på och som våra erfarenheter inte kan sträcka sig till. Nu vet vi vad som händer innan de svarta rubrikerna, vi har känt det. Vi nu högre förståelse för Norge, Egypten, Frankrike, Irak, Tyskland.
Nu förstår vi och det gör helvetes ont.