Nu när alla andra skriver om annat tar jag chansen att orda litet om en av den senaste tidens största händelser. Eurovision song contest eller Melodifestivalen som evenemanget så simpelt kallas på svenska. Det är bara vi svenskar som underskattar svenska språket. Precis som vi underskattar Greta Thunberg och välfärden och landet vi byggt med skog och stål och vattenkraft och musik och jävlar anamma. I Frankrike hålls det kvällskurser i svenska och fransmännen slåss om platserna. Vill lära sig språket. Det är så vackert och Sverige är fantastiskt. Säger de där fransmännen.
Alltså, jag minns ingenting av Melodifestivalen. Inga låtar alltså. Beror givetvis på att mitt bäst-före-datum vad gäller förmåga att tillgodogöra mig dylik musik gått ut. Där fanns inget som ens kom i närheten av ett örhänge. En sådan där låt som bara sätter sig i örat, som du kan nynna, sjunga refrängen och dansa till. På stört. Let's dance skulle få läggas ned med den repertoaren. Här måste jag bara nämna miraklet – två kvinnor i femtioårsåldern gjorde upp om slutsegern. Glasskon. Ett under. Ett omen. Patriarkatets tid går mot sitt slut. Smälter bort tillsammans med Kebnekaise.
Lollypop i grannkvarteret var nog också besviken. Hon älskar opera. Ylar gärna med Pavarotti. Här bjöds ingenting att yla till för en hund med gehör. Ingenting att gråta till heller, för en lipsill som jag. Som Weeping Willovs “Welcome home to my broken promise land”.
Rösterna var okej, dansarna fantastiska och rent tekniskt var tillställningen en formidabel framgång. Favorit-ryssen, som inte kunde få nog av sig själv, lyckades klona sig så många gånger att man till sist tappade bort originalet. De kvinnliga artisterna var föredömligt påklädda, noterade farmorsögonen, med undantag för en av programledarna som glömt att ta på sig klänningen och framträdde i underkjol och fransk korsett i en dödsbeige ton. Noterade också att sjuttiotalet var tillbaka med korts (googla) och superhöga stretchstövlar. Killarna var till övervägande del klädda i vit illasittande polyester. Dock inte hemmapojken, israelen, han hade klätt upp sig i snofsig kostym och sjöng så vackert att han föll i gråt.
Inget nytt örhänge som sagt, däremot har jag fått in ett gammalt i örat. Som jag inte vill ha men inte blir av med. Det är Edvard Persson som drabbat mig. Helt objuden har karln tagit sig in i örats irrgångar och vägrar gå. Nu är det borta tänker jag och så drar det igång igen ”På himmelen vandrar både stjärnor och måne …” och någonting tvingar mig att sjunga med. Sånt kan få en att bryta ihop. Gnissla tänder och säga arga ord till hunden.
Spaltens styrelse har nu tagit beslut om att med hjälp av den italienske sångaren Andrea Bocelli försöka vräka Edvard Persson ur mina hörselgångar. “Time to say goodbye …” Kanske Lollypop vill yla med.