"I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, om vi bara rätt förstå att utnyttja det", utbrast rikskansler Axel Oxenstierna när han fick info om silverfyndigheterna i Nasafjäll. De stora krigen kostade skjortan och statskassan skramlade tom. Silvret var manna från himlen eller kanske mer från det underjordiska. År 1634 guidade samen Peder Olofsson kanslerns män till fyndigheten och trots att det var helljokes långt och terrängen oländig, mellan Stockholm och Nasafjäll, startade gruvbrytningen redan året därpå. Är motivet starkt nog, är ingenting omöjligt.
Silvret levde inte upp till förväntningarna, men "Indien" var upptäckt. Här fanns och finns andra naturrikedomar att exploatera. Järnmalmen, skogen och brusande älvar att tämja och omvandla till elektricitet. Och därtill arbetskraft. Född, uppväxt, utbildad och klar att sätta i arbete, där vinsterna samlats. Söderut.
Nu ska vi inte gnälla. Stockholmarna har det inte så lätt heller. Något skaver där borta. Axel Oxienstierna såg att det i Norrland fanns ett Indien. Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, har upptäckt att det i Stockholm finns ett Afrika. Jajamensan. Här handlar det inte om naturrikedomar att exploatera. Det handlar om andra rikedomar. Om pengar. Om de som har och inte har.
I Danderyd och Lidingö är inkomstklyftorna lika stora som i Rwanda och Guatemala. Rikedomarna ligger på ett fåtal händer. Slott och koja. Champagne och en burk Fanta att panta. För att måla med stora drag. Med ytterligare ett jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statlig skatt, får folk använda stjärnkikare för att se varandra över klyftorna.
Nio av Sveriges tio värstingar i skev fördelning är Stockholmskommuner. På tionde plats ligger Uppsala som har ett broderland i västafrikanska Burkina Faso.
En tio-bästa-lista finns också. En lista över kommuner där medborgarna är minst ojämlika. Där man nästan kan hoppa jämfota över inkomstklyftorna. Etta på den listan är (här kommer en låååång trumvirvel) Kiruna! Det beror inte på att alla i gruvstaden är lika fattiga. Tvärtom. I Kiruna tjänar både män och kvinnor bra. På sjunde plats vilar ännu en Norrbottenskommun – Gällivare!
Bitterhet ska vi inte hemfalla åt. Det var väl bra att våra naturrikedomar upptäcktes, fast nog kunde vi ha fått behålla litet mer av utfallet. Åtminstone slippa dö i förtid och gick det att frakta silvermalm från Nasafjäll till Stockholm år 1635, kan det väl för fasen inte vara så svårt att, med dagens ekonomi, teknik och alla nysvenskar som längtar efter jobb, bygga den där Norrbotniabanan. I morgon! Så att jag i alla fall hinner lösa en enkel till brorsan i Stockholm.