Det är sportlov och min lilla familj är samlad i stugan i Luleå skärgård. Där levs ett enkelt liv. Diskvatten skopas ur en isvak och det digitala nöjesutbudet är något begränsat. SVT har vi dock full tillgång till och kvällen till ära är det dags för den stora Mellofinalen. Nu när barnen är lite äldre trodde jag i min enfald att kvällarna med Melodifestivalen var ett minne blott och nog har jag känt en viss lättnad över detta faktum.
Döm om min förvåning när vi plötsligt sitter där tillsammans, jag med telefonen i högsta hugg för att ömsom ringa, ömsom hjärtrösta på mina favoriter. Som om inte det vore nog infinner sig plötsligt ett fånigt leende i min nuna i samband med mellanakten där Björn Gustafsson och hans gäng levererar pojkbandsunderhållning som får den här medelåldersgamen att utveckla hjärtögon som vore jag en seriefigur.
Kanske borde vi värdesätta de här förenande tilldragelserna mer än någonsin just nu, i tider av eskalerande individualism och polarisering på så många plan. Vi tenderar att alltmer umgås framför varsin skärm, kanske med hörlurar djupt instuckna i öronen för få vara helt ifred, för att underhållas av det som kittlar just de egna behoven och utan att behöva kompromissa.
Förutsättningarna för att med skygglappar borra sig allt djupare in i de egna sanningarna är gyllene just nu, mer än vad de någonsin har varit. Just därför kan jag känna sådan tacksamhet för att Melodifestivalen finns där, precis som den är. Det må låta trivialt, men kan det vara så att det som under så många år har ansetts vara Svenssonsmörja och småbarnsunderhållning håller på att förvandlas till en av de få saker som faktiskt för oss samman och ger oss en gemensam spelplan?
I tider av soloförströelse och AI-genererad underhållning ökar också värdet på det där äkta, det urmänskliga och det vi säkert vet är på riktigt. Det vilar en trygg, gammaldags renhet i att få stiga in i en större hockeyarena, omgiven av tusentals andra människor med samma passion för det aktuella hockeylaget, omslutas av rytmisk musik samtidigt som de rödklädda superatleterna skrinnar ut ur ett eldsprutande björngap av trä – det pirrar liksom till. Det är något genuint i den där köttsliga kampen om pucken, i spottloskorna i avbytarbåset och i käftandet med motståndare och domare, och kanske framför allt; att få dela allt det med 6 149 andra människor.
Det finns så klart även andra hockeylag, som inte skrinnar ut ur björnhuvuden, och visst finns det förenande underhållning i andra former än just Melodifestivalen, men under denna era av polarisering; låt oss värna om stunderna som förenar.