Läser Kalle Linds biografi "Hasse Alfredsson. En sån där farbror som ritar och berättar". Den första heltäckande berättelsen om denna mångfacetterade och roliga skåning. Förvisso mest känd som en i duon Hasseåtage, men som hade en lång och skiftande karriär även efter Tage Danielssons död 1985.
Komik förändras över tid och att utse Sveriges roligaste person känns som att ödsla bort tid. Jag har själv ett gäng favoriter, men under bokläsandet inser jag att den mycket produktive Hasse Alfredsson med sin skojsamma och absurda framtoning så klart är där uppe. En av de bästa.
Som barn på 60-talet hörde man många av Hasses lustiga gubbar, inte minst Lindeman, och hans skojiga texter till andra komiker, exempelvis den oefterhärmlige röstekvilibristen Martin Ljung. Herr Ljung måste nog också räknas in i den absoluta gräddan.
Haha, "Fingal Olsson" och "Guben i låddan", som Hasse skrev är möjligen en smula daterade i en värld där satir och ironi biter bättre, men jag lyssnar om och skrattar högt när Ljung i falsett ropar "Herr Larsson, herr Larsson, jag kan inte sova" till den alltmer irriterade Alfredsson. En klassiker!
Vi är väl alla mer eller mindre präglade av vår uppväxt och barn av vår tid. Inte så att jag är fast i den tid som flytt, men, visst, jag tillhör gammelfolket. De där som envisades med att missa att stiga på det sista snabbtåget in i en skinande blank framtid där teknikens under och de digitala algoritmerna snart sagt styr varje handling, önskan och andning.
Det skulle kunna störa mig, men jag är oförskämt lycklig över att stå kvar där på perrongen och vinka när tåget går. "Lycka till" kommer som en viskning över mina läppar.
Mm, jag tillhör gammelfolket, men det ska inte tolkas som att jag sätter mig på tvären. Jag är bara, typ, sist på bollen och lär mig bara det jag måste.
En teknisk idiot och digital katastrof som samtidigt älskar den praktiska p-appen. Någon, som min fru, kanske skulle säga att jag lider av teknikrädsla. Sant är att jag hatar att läsa manualer, kanske är det en anledning till allt tekniskt krångel.
Eller kanske finns svaret i min barndoms 60-tal då jag trodde att gubbarna i vår svartvita tjock-tv sprang ut genom sladden när man slog av. Så jag gillrade en fälla och slet ut sladden för att stänga in dom. Det funkade inte.
"Gammal man gör så gott han kan, han dansar fan så illa. Hela kroppen rister han, men ändan den står stilla" som Hasse sjöng.