Det är dags för årets första kappsegling, dessutom på hemmafjärden. Skall bli kul. Måste dock ut och skaka bort värsta ringrosten innan startskottet går på lördag.
Känner mig dock inte speciellt orolig då manskapet redan är fixat. Annars är just den biten ofta den svåraste. Jag vill ha minst fem personer med mig ombord och de skall helst veta hur det går till. Att kappsegla med besättning är nämligen en extrem lagsport där alla måste veta exakt vad de skall göra och när de skall göra det.
Missar någon blir det fort kaos. Då gäller det att reda ut problemet, komma igång igen och fortsätta som att ingenting har hänt. Jag har haft förmånen att få segla med många duktiga killar och tjejer genom åren. När allt sitter blir det skön harmoni och ofta bra resultat. Men det är alltid laget som gör det. En Zlatan på fördäck räcker inte. Men visst finns det undantag.
Gustav Algot Holmgren, född i Byske 1898, var ett sådant. Han gick tidigt till sjöss och hamnade på atlantgående ”steamers”, inte sällan på varma latituder.
Vid ett tillfälle blev hans fartyg bordat av pirater någonstans på Karibiska sjön. Det var brutala män beväpnade med yxor och machete som föste ihop skeppets besättning inför den stundande plundringen. Stämningen måste ha varit fasansfull. Skulle de ens få behålla liven? Då sparkas dörren till kabyssen upp och en aningen påstruken men rasande Gustav Algot Holmgren rusar vrålande mot kaparna, beväpnad med ett långt järnrör. (Gustav lär för övrigt ha varit av den åsikten att brännvin aldrig kunde bli för dyrt, så västerbottning han var).
Anfall är som bekant bästa försvar och inkräktarna blir helt överrumplade. Holmgren vevar runt med sitt rör som snabbt färgas rött av piratblod. De som hinner kastar sig överbord medan några blir liggande kvar på däck, orörliga.
Högsta fart sätts på fartyget innan piraterna återhämtat sig för en eventuell ny attack. Däcket röjs, svabbas och besättningsman Holmgren – efter denna incident med tilltalsnamnet ”Havets fasa” – plåstras om innan allt långsamt återgår till det normala.
Så småningom går Gustav Algot iland och reser hem till Byske. Där fortsätter han jobba som kock i byaskolans källare. Smeknamnet bär han med sig livet ut och jag misstänker att klagomålen på skolmaten uteblev.
”Havets fasa” gick ur tiden ett par dagar före julafton 1955. Vilken besättningsman!
Ohoj.