Någonstans i Piteå finns en person som heter Simon Olofsson. Han har samma namn som jag. Samma ålder som jag. Hans partner heter detsamma som min partner. För allt vad ni vet är vi samma person. Och när ni tror att ni ringer mig så ringer många av er egentligen honom. Och jag älskar det.
Under de många år jag skrivit i PT har det då och då hänt att jag skrivit saker som potentiellt kunnat generera viss kritik. Trycka på fel knappar. Stryka lite mothårs. Kort och gott göra folk helt jävla rosenrasande. Då kan man ju tänka sig att en del läsare känt sig frestade att rusa till hitta.se och slå den förbannade skribenten en signal för att låta denne få höra en del väl valda ord. Det har en del av er också gjort. Men ni har inte kommit till mig. Ni har kommit till min dubbelgångare.
Jag är ingen superskurk. En frilanslön i medienorrland gör ingen rik. Där svinrika tyranner som Vladimir Putin verkar kunna skryta med att ha beställt en dubbelgångare eller tre är min egen dubbelgångare snarare något av en tursam olyckshändelse. En okänd tvilling. När ni så ringt och skällt på herr Simon Olofsson i Piteå har jag suttit här med min kaffekopp utan en suke om vad som händer. När mina kollegor berättar om allt hat och alla hot de får ta emot i sitt jobb har jag suttit där som ett tänt ljus, lika aningslös som kungen på frågan om han varit på strippklubb.
– Men du då Simon, får inte du ta emot något hat?
– Nääääe. Nääe. Jag tror faktiskt inte det.
Självklart har jag funderat. Varför är just jag skonad från detta allenarådande hat mot journalister? Vad är det med mig som gör att jag slipper löpa gatlopp för några oskyldiga åsikters skull? Varför är just jag utvald att slippa hänga på Golgata med mina olycksaliga bröder och systrar i gammelmedia?
Jag började nästan själv tro att det rörde sig om någon förmildrande personlig egenskap. Kanske är jag helt enkelt lite bättre än de andra? Lite vettigare? Lite snyggare? Kanske mina åsikter i det mesta rimmar bättre med den stora allmänhetens hållning? Kanske är jag så att säga en romare bland romare?
Men så kom dagen då han ringde. Den andra Simon Olofsson.
– Hej det är Simon Olofsson.
– Hej, är det Simon Olofsson som jobbar på PT?
– Ja, det stämmer.
– Jag heter också Simon Olofsson.
– Okej.
– Ja. Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men folk tror att jag är du. Och de brukar ringa till mig när du skrivit något dumt.
Och då föll polletten ner. Jag är inte alls skonad. Inte heller bättre än mina kollegor. Definitivt inte snyggare. Ni läsare är inte mindre arga på mig. Men jag har något mina kollegor inte har och aldrig kommer att ha råd med. En double! En dubbelgångare! En för ändamålet perfekt klon av mig själv!
Under flera år har denna Simon skyddat mig från er. Det är han som fått ta emot er pöbelaktiga ilska när den flammat upp i er. Han har motat mobben vid dörren. Hållit ställningarna vid fronten. Som en annan jävla Aragorn har han stått upp mot Sauron och alla hans skitsura orcher!
Det är en berättelse lika bra som på film. Jag skrattar så jag kiknar och tackar min dubbelgångare för hans tjänster. Jag förklarar också att jag inte tänker lyfta en enda fingernagel för att förändra det här. Jag tänker gladeligen låta allt vara precis som det varit. Och nästa gång mina kollegor frågar om inte jag också får ta emot hat och hot i mitt jobb tänker jag svara som kungen på frågan om han varit på strippklubb.
– Nääääe. Nääe. Jag tror faktiskt inte det!