Har vi slutat se skogen för alla träd?

Just nu fattas många viktiga beslut som kommer att påverka oss som norrbottningar för decennier, kanske sekel framåt. För 65 år sen togs ett beslut som förändrade hela vår bygds existens. Året var 1959 och den megainvestering som gjordes då har sen dess format Piteå och Pite älvdal.

"Har miljöns förkämpar fått oss att tro att skogsbruk i Norrbotten är lika med skogsbruk i regnskogen?", skriver Li Skarin i sin krönika. (Arkivbild)

"Har miljöns förkämpar fått oss att tro att skogsbruk i Norrbotten är lika med skogsbruk i regnskogen?", skriver Li Skarin i sin krönika. (Arkivbild)

Foto: Nils Jakobsson

Krönika2023-11-18 10:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Även den gången handlade det om grön omställning, massor av nya jobb och om tillgång till bra råvara. Det handlade om att bli mer miljövänlig och mindre oljeberoende genom att gå från plast till papper. 1962 stod det statliga Aktiebolaget Statens Skogsindustriers kraftlinerbruk färdigt och Piteå kunde stoltsera med en modern massa – och pappersfabrik. En äkta konkurrent till plastindustrin hade kommit och bygdens guld, den ständigt spirande skogen och skogsbruket fick ett växande värde för både staten och de privata skogsägarna.

Att Smurfit Kappa Piteå och massabruket med sina drygt 60 år på nacken är en föregångare inom grön omställning är det kanske inte är så många som tänker på idag. Det blev inte så många fly in och fly out-anställda heller. Industrin är än idag Piteås största privata arbetsgivare med sina drygt 510 anställda. För inte tala om vad det 65 år gamla beslutet betyder för näringslivet, för underleverantörer, för invånarnas tillgång fjärrvärme, för tillgången till restprodukter som lett till forskning och innovationer. Som lett till Sunpine och till Luleå tekniska universitets vätgassatsning CH2ESS.

Tänk om de nya bolagen skulle snegla på pappersbrukets resa. Vad det genom åren genererat tillbaka till platsen. Kanske kan det utländska ägandet ha skapat en liten distans, men den lokala ledningen förstår sin roll. De är en del av samhället. Och skulle skogen och träindustrin räknas som en del av den ”gröna omställningen” så finns ju många goda exempel. Lindbäcks, Stenvalls, Älvsbyhus, Lundqvist Trä, forskningsinstitut, kompositkluster, skogsägare mfl. Tusentals anställda, tusentals gröna möjligheter. Men Sveriges grönaste näring verkar ha glömts bort i den gröna omställningen. Vad kan ha fått skogens näringar att tappa sin gröna färg?

Kan det bero på att EU reserverat oss som sina framtida lungor? Har miljöns förkämpar fått oss att tro att skogsbruk i Norrbotten är lika med skogsbruk i regnskogen? Har de skogliga branscherna inte satsat lika mycket tid och pengar på lobbyarbete som stål, mineral- och gruvindustrin? Har de skogliga branscherna varit för dåliga på att förklara värdet och det faktiska miljövärdet av skogsbruk? Eller har vi alla bara slutat se skogen för alla träd?