Piteå är just nu väldigt mycket blå, blå, himlar och hav. Vår sommarstad erbjuder, åtminstone de som har tillgång till båt eller vattenskoter, skärgårdsliv, havsfiske, älvsdopp, kanalsim och glittrande vågor. Vattnet omringar och skämmer bort oss och ibland kanske vi glömmer hur tillgängligt och nära det är. Hur viktigt havet är för oss. Och hur stort och farligt det kan vara.
I samband med en reparation av Bergviksbron drunknade en arbetare under sitt arbetspass. Många av oss har följt rapporteringen, en bit av ett räcke lossnade, starka strömmar, arbetsmiljöutredning. Som boende i södra Piteå passerar jag bron dagligen. Varje gång då hålet gapade tomt, när de påbörjade reparationerna igen, och nu när jag passerar lagningen så tänker jag på mannen som åkte till jobbet men aldrig fick komma hem igen. Jag tänker att ingen ska behöva dö på jobbet.
Och så nu för en vecka sen. Vattenskoterolycka, Trollbäcken, man saknad, polishelikoptrar, Missing People, man funnen drunknad. Jag tänker att ingen ska behöva dö efter en fest på en vattenskoter.
Ifjol omkom en man i 20-års åldern efter en drunkningsolycka i Strömsundskanalen, efter att han bara hunnit simma en bit försvann han under vattenytan. Och i augusti 2018 skulle en man i 60-års åldern bara ta sig ett dopp vid västra kajen i Piteå, han kom aldrig upp igen.
Bara för någon dag sen nåddes vi av Svenska Livräddningssällskapets statistik om att fler än dubbelt så många människor drunknat i år jämfört med samma period förra året. Och samtidigt som simkunnigheten minskar bland yngre barn har många vuxna en övertro på sin egen förmåga.
Vatten och närheten till det särskilt under sommartid, betyder så mycket för oss. Sikfors, Borgarudden, Tages bro, Stenskär, Svinöra och Vargön. Alla dessa magiska platser. Så mycket glädje, så många vackra upplevelser och minnen för livet. Att det händer saker vid vatten är inte konstigt. Men dramaturgin som vilar i titeln ”Händelser vid vattnet” kopplat till senaste sommarveckorna i Piteå känns tung att bära i hjärtat.