Det är en tisdag i mitten av september. Klockan är ungefär (exakt) halv åtta och längs Äppelvikens strandkant har mörkret lagt sig. Jag ska ut och springa, en mil hade jag tänkt, men när jag ser den smala stigen försvinna in i den becksvarta skogen så blir jag rädd. Tänker att det här törs jag inte.
Länge trodde jag att det hette Becksvart för att folk i Beckfilmerna ofta blev mördade på platser med sådana typer av färgskalor och just den här kvällen så känner jag att det vore tråkigt att dö.
.
Jag tar upp telefonen och ringer till pappa. Frågar vad dom gör hemma. Det är "Halv åtta hos mig" från Arvidsjaur på tv och han och mamma ska precis börja kolla, berättar han. Jag berättar att jag ska springa genom en mörk skog och frågar om de kan sätta mig på högtalare, så jag slipper vara helt ensam i Beckmörkret.
Han svarar självklart, lägger ner mig på vardagsrumsbordet och den bekanta program-jingeln går precis på i bakgrunden. Genom telefonlinjen hör jag på burkigt tv-ljud att det är min gamla frisör Evelina som ska vara värd i dagens program. Jag siktar på den mörka skogen och börjar springa.
.
Ena foten framför den andra. Höger, vänster, höger, vänster. Fötterna går och blicken letar mörka gestalter i buskarna. Att det ska vara såhär. Att man ska måsta vara rädd för män i mörkret, fortfarande. På andra sidan luren hör jag Evelina prata om sin flytt till Arvidsjaur. Där är det frisk luft, vacker natur och man får vara själv, berättar hon. I samma sekund springer jag nästan rakt in i en stor karl – ingen av oss ser varandra och ingen säger något utan fortsätter bara vidare. Jag dör inte, men för att vara på den säkra sidan så springer jag lite fortare. Jag tänker att det är skillnad på att vara själv i Arvidsjaur och att vara ensam i Äppelviken.
.
Höger, vänster, höger, vänster. Tre kilometer. Duckar undan en fladdermus. Tycker att det är så jävla sjukt att det finns fladdermöss där jag bor. Springer fortare igen. Jag vet ingenting om fladdermöss. Är de farliga? Pappa skrattar högt. Deltagarna i programmet skojar om någon djurpäls. Jag tänker på älgarna, renarna, björnarna. Allt jag vet om dem.
.
Höger, vänster, höger, vänster. Fem kilometer. Plötsligt tar träden slut och jag dyker äntligen ut ur skogsdungen. Jag möts av båtarna, det ljusskenskantade vattnet och Fredhällsklipporna. Det är fint. Men det är inte mitt. På andra sidan telefonlinjen pratar middagsgästerna om naturen, livet, mentaliteten som finns där dom bor. Fördelarna.
Jag tänker på mina föräldrar som sitter där hemma i vardagsrummet. Och från tv:ns högtalare hör jag fyra personer skåla för Arvidsjaur – på bästa sändningstid.
.
Jag meddelar flåsande att jag har kommit ut ur det mörka skogspartiet och att vi kan lägga på. Halv åtta har blivit åtta och de sista kilometrarna hem är lyktstolpsljusa. Den kvällen tar jag personbästa på slingan längs Äppelvikens strandkant och Evelina får 24 poäng för sin trerättersmiddag i Arvidsjaur. Så nära, så långt bort.