Just när man trodde att det värsta var över efter 14 månaders kamp mot coronan så tar den här trista och elaka pandemin nya tag och sprider muterade versioner från när och fjärran.
Eller för att citera Winston Churchills tal från den 10 november 1942 med anledning av de allierades framgångar i El Alamein tidigare under hösten:
"Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början."
Kanske, förhoppningsvis är det så, men trots att vaccineringstakten blir allt intensivare så är det något av en perfekt storm just nu. Begreppet "En perfekt storm" handlar egentligen om en meteorologisk händelse som förvärras av en sällsynt kombination av omständigheter, men används också i andra sammanhang. När det gäller pandemin bidrar hysterisk vaccinskräck och politikernas/myndigheternas understundom förvirrade och veliga beslut och rekommendationer till en annalkande perfekt storm.
Men mest beror det på oss själva. På alla som struntar i allt och bara kör. Likt blueslegendaren Robert Johnson står vi där i vägkorsningen (Crossroad blues) och det verkar vara många som hellre följer Johnson i fotspåren än väljer den rätta vägen. Eller hur man nu vill se på den saken.
Jag är ingen domare. Var och en får fundera över sitt eget agerande.
Under tiden får allt fler vaccin och själv har jag fått tid nästa onsdag. Jag har aldrig tidigare tagit en spruta mot influensa, men det här känns rätt. För min egen skull, men kanske än mer för alla andras.
Läser att en del tackar nej till sprutan när det är en dos från Astrazeneka som vankas. Visst, några har råkat illa ut, till och med dött, men det är väldigt få i relation till hur många som faktiskt sprutat sig.
Min kollega Peter Kadhammar på Aftonbladet tycker att alla som nobbar borde placeras sist i kön.
Kanske, jag vet inte, men själv kommer jag inte att neka. Jag tar det jag får. Visst känner jag en lätt oro, men å andra sidan känner jag den oron i många andra fall, exempelvis varje gång jag sätter mig ner på ett flygplanssäte.
Hur som helst är det troligt att pandemins puckel är nära förestående och att en långsam återgång till det som en gång var normalitet kan börja. Tiden får utvisa hur lång tid det tar.
Vissa saker, som det där med handskakningar, kan vi väl strunta i även då. En armbåge eller ett "hej, hej" räcker långt.