Lyckan kommer, lyckan går. Ungefär så. Förvisso banalt, men förmodligen tämligen sant för de flesta av oss. Lycka som ett kortvarigt rus, en förgänglig känsla, men förhoppningsvis återkommande, är nog ganska nära sanningen om frågan "Vad är lycka?" ska besvaras.
Vi diskuterade lycka för ett tag sedan och någon hävdade att hon var lycklig mest hela tiden. Den känslan kan man naturligtvis inte ta ifrån någon, men sakligt sett är det nog en definitionsfråga. Jag inbillar mig att Kjell Kallenberg, professor i livsåskådning, etik och hälsa, ligger nära sanningen när han hävdar att "välbefinnande är en mer realistisk ambition än lycka".
Kallenberg anser att välbefinnande också rymmer tillfälliga ögonblick av lycka.
Att alltid gå på rosa moln känns inte som ett alternativ. Det skulle urholka den sanna lyckokänslan. Till sist skulle den lakas ur, så att den blev svår att känna igen.
Det här skrev jag i midsomras och där och då var jag genuint lycklig. När du läser det här kan mycket vara annorlunda, men med tanke på att jag är och fiskar är det fullt troligt att välbefinnandet har dröjt kvar.
Vem har inte hört talas om fiskelycka och den som fått en fin fisk vet att endorfinkicken fungerar som raketbränsle. Visst ger en stor fisk ett lyckorus, men jag är inte säker på att det kan förknippas med genuin lycka.
Inte heller tror jag att lycka går att köpa. Ny bil och nya skor handlar mer om tillfredsställelse än om lycka. Shoppinghysteri är snarare besläktat med droganvändning. Vi trubbar av upplevelsen av verkligheten och famlar efter de där rosa molnen.
Sant är dock att ordnad ekonomi ger trygghet som i sin tur påverkar välbefinnandet i rätt riktning. Det är möjligen lättare att gråta ut i baksätet på en Cadillac än i ett rostigt bilvrak på en soptipp.
Själv grät jag oväntat på midsommaraftonens morgon. Jag spelade Jan Johanssons "Visa från Utanmyra" och när jag spädde på med Björn Skifs "Håll mitt hjärta" kom ett känslosvall som inte gick att styra.
Det var inte gråten som satte fart på lyckan, men orden förstärkte den kärlek jag känner till mina nära. Lyckokänslan hade främst att göra med att vänner jag tycker om sagt saker till mig som gjort mig glad, rörd och lätt i sinnet. En handling av min älskade satte också fart på lyckoprocessen.
Det är just känslan av sammanhang med andra som påverkar ens välbefinnande. Att vi förmår uppleva tillvaron som begriplig, hanterbar och meningsfull.
Att känna lycka är ingen självklarhet. Den amerikanska professorn i psykologi, Sonja Lyubomirsky, hävdar att cirka 50 procent av hur lyckliga vi känner oss är genetiskt betingat, 10 procent är sprunget från vår miljö och hela 40 procent av vår lycka utgörs av hur vi tänker och beter oss.
En positiv livssyn och att ta vara på de små glädjeämnena är med andra ord viktiga komponenter. Vänliga gester och goda handlingar där vi inte förväntar oss något i gengäld är betydelsefullt. Det genetiska arvet är kanske inte lika lätt att tackla alla gånger.
Men även om lyckan går, kan välbefinnandet bygga bo och det finns säkert många sätt att bejaka den goda känslan. Så jag håller fast vid den, njuter av stunden och nöjer mig med att bara vara. Fast en fet öring skulle naturligtvis inte vara fel.