Förra veckan släppte reklambranschens största tidning en artikel om arbetsklimatet på en av Sveriges mest anlitade reklambyråer. I artikeln vittnar flera anställda, anonymt såklart, om offentliga utskällningar från framför allt en av cheferna, om löner som har stått blickstilla i flera år och om något som kallas för ”frysboxen” – en utfrysning från projekt och uppdrag om man inte kommer överens med ledningen.
När tidningen ber om en kommentar från en av de namngivna cheferna svarar han, bland annat, att det kan ha hänt att han ”trampat någon på tårna” någon gång.
.
Jag har varken jobbat på den reklambyrån eller ens träffat någon som jobbar där, men det fick mig att börja fundera på alla gamla rävar som beter sig som absoluta svin på sina arbetsplatser. Som år efter år har samma dåliga beteenden, utan märkbara konsekvenser eller, för den delen, en villighet till förändring. Personer som tycker att en offentlig utskällning, inför hela kontoret, är att trampa något på tårna. För sådana har jag absolut träffat på, under mina relativt få år i arbetslivet.
.
Från början reagerade jag. Får den där personen verkligen prata sådär till mig? Men jag vågade inte säga ifrån, jag var ju yngre och tacksam över att ens ha ett jobb. ”Det är bara så han är”, ”man får helt enkelt acceptera det”, ”du ska inte ta det personligt”, ungefär så lät det från mina mer rutinerade kollegor.
Jag tyckte nog att det egentligen var helt uppåt väggarna, att någon fick bete sig så svinigt medan andra aldrig skulle få göra det, men tids nog hörde jag mig själv säga exakt samma sak till en annan nyanställd. ”Tänk inte på det, det är bara så han är och han är så mot alla.” Jo jag tackar, den indoktrineringen satt riktigt fint!
.
De här rävarna, som får svina runt med sina pissiga beteenden, sitter nämligen allt som oftast i maktpositioner och ingen vågar riktigt ifrågasätta dem. Det sägs att de här personerna är av gamla skolan, alltså personer som är vana vid att peka med hela handen, köra över folk och förespråka hårda värden.
Det kanske inte stämmer i slutändan, men de upplevs sakna total mänsklig värme – så länge de når rätt resultat. Kosta vad det kosta vill, personalen är alltid utbytbar.
.
För ett tiotal år sedan hade den där artikeln aldrig publicerats. Det hade förmodligen inte funnits något nyhetsvärde i att chefer på en arbetsplats skäller ut personalen offentligt och får anställda att må så pass dåligt att de pratar med pressen. Men det är annorlunda nu.
.
Vi lever i en tid då företag som erbjuder personalvård och omtanke tar allt större plats. Moderna, otroligt framgångsrika företag som inte bara går i bräschen inom sitt område utan som också verkar ha knäckt koden: om personalen mår bra så blir de oerhört lojala till företaget, och de pratar gott om arbetsplatsen inför andra.
Och när de mår bra, presterar de bra – och ruljangs och sjukskrivningar, som annars kan vara så kostsamt, minskar. Företagen lyckas locka till sig de allra skarpaste hjärnorna, för vem vill inte må bra på sin arbetsplats? Vem vill inte känna sig trygg?
.
De gamla rävarna har i slutändan inte en chans mot det nya sättet att driva ett företag. Ett sätt där man kanske inte söker efter chefer, utan ledare. Personer som får personalen att bli sina absolut bästa jag, men inte genom rädsla och otrygghet utan det exakt motsatta.
.
Så om det är någonting jag vågar sätta mitt (arbets-)liv på, så är det att gamla skolan och dess förespråkares tid är förbi.
De har ingen plats, inget utrymme och inget att göra i en ny generations framgångsrika företag. Det moderna, mer mänskliga, sättet kommer att knuffa dem rätt in i en förtidspensionering. Så höj era glas, gubbens tid är förbi!