Coronapandemin är inne på sin nionde månad. Den andra vågen rasar, intensivvårdsavdelningarna fylls upp. Många länders vårdsystem befinner sig på gränsen till kollaps när smittspridningen exploderar okontrollerat. Lovande vaccinnyheter gör att många ser ljuset i tunneln. Sjukvårdspersonalen gör det inte.
När pandemin slog till med full kraft i våras var det förjävligt, och det kändes också så. Inte bara för att vi påverkades personligen, utan också på grund av själva kraften av katastrofen som rullar in. Miljontals människor stängdes in i sina hem, jobb försvann, ekonomierna kollapsade över en dag. När sådant händer känns livet mörkt, men krisens snabbhet skapar också solidaritet. I början av kriser letar vi hjältar, och hjältarna i coronapandemin är vårdpersonalen.
När vi andra tvingades ta avstånd och stanna av befann sig vården i stormens öga. I Italien spelades sånger från balkongerna. I London hyllades sjukvården med dånande applåder i natten. I Sverige skrevs metervis med hyllningar i media och på insändarsidor. Mat skänktes, blommor strömmade in.
Men krisen fortsatte och världen tystande. Vissa blev trötta och drog till stranden, vissa fann sin lott och låste in sig. Andra sket i vilket. Sången tystnade i Italien, applådernas tystnade i England. Sedan dess har vi haft hemester och Halloweenfester, vi har reashoppat på Black Friday. Kriser är långa. Den första reaktionen på kris är eufori. Att samlas. Att stämma upp. Sedan faller tystnaden. Krisen blir till vardag.
Trots pandemin kan livet ofta se bedrägligt vanligt ut. Det är en del av strategin. De sjuka isoleras och läggs på sjukhus. Vi andra håller oss borta. Så måste det vara, men det betyder också att den värsta delen av pandemin döljs för oss. Det är vårdpersonalen som tar hand om den biten. Det är vårdpersonalen som ser döden. Det är vårdpersonalen som försöker hålla oss vid liv när avståndet fallerat och vardagsillusionen brustit. Tusentals vårdarbetare har redan dött i covid-19. De dog när de försökte rädda oss från att dö.
Glöm inte bort vårdpersonalen. Glöm inte bort dem som kämpar för att vi ska klara det här. Livet må lunka på för oss, men för dem som jobbar långa skift i vården är krisen långt från över. Den händer nu, varje dag, varje sekund.
Skriv till dem. Fyll insändarsidorna. Dränk Facebook med uppmuntran till dem som orkar kämpa vidare. Och som jag tidigare sagt:
Ge dem högre lön!