Jag vet inte om det var eufori, mer ett skrik av lättnad när Max Lindholm med mindre än minuten kvar föste in 2–0 i öppen kasse i måndags. I det som skulle bli den sista matchen i finalserien körde Skellefteå AIK långa stunder över ett tröttkört Rögle. Överlägsna, ja, men hockey är hockey. En felstuds dit, en styrning hit och det är match igen.
En stor eloge till Ängelholmarna, men vi var mer gedignare, snabbare och det var tveklöst välförtjänt att tio års väntan äntligen är över. Under den perioden har SAIK förlorat fyra finaler. Guldstaden devalverades till silver. Förlorare. Men inte längre. Det är en väldigt skön känsla att få glädjas åt lagets fjärde SM-guld.
När laget spelade sin första final 1978 var det bäst av tre som gällde. Första matchen borta mot Solna AIK slutade med 1–5 i baken, men revanschen i en knökfull hemmahall var magnifik. Jag var på plats och stod hopträngd på ståplats ovanför de gulsvartas bås. Under härföraren Hardy Nilssons ledning vann vi med 5–2. Avgörande match spelade på neutral mark och slutade 4–3. Lasse Nyström för evigt guldskytt.
Att intensivt hålla på ett lag kan vara väldigt påfrestande. I stunder av motgång frestas tro och tillit. De deppiga stunderna är inte sällan fler än de lyckliga. Håller du på ett notoriskt lindansargäng så kan det handla om åratals vånda och huvudvärk.
Jag vet inte om det är åldern, men lusten att lida har minskat med åren. Som fotbollsnörd kan jag se stormatcher nära nog varje dag om jag vill, men då är jag i första hand ute efter fin underhållning. Inga spända nerver, inga hjärtstopp och inga ångestskrik av besvikelse. Bra match! Det räcker.
När landslaget spelar är det något annat. Om vi håller oss till herrarna, så har de senaste åren varit en plåga. Läser en lång intervju med våra nya förbundskapten Jon Dahl Tomasson som har målet att spela mer offensivt. Snabbare och passningssäkrare. Det kan bli en spännande resa, men frågan är om spelarmaterialet räcker.
Till sist vill jag ta upp det här med länsgränser. Jag har mött så många som inte förstår hur man kan hålla på ett lag utanför Norrbotten. Som äldre Piteåbo är det verkligen inget problem. Men om Luleå framdeles skulle spela final mot säg Rögle skulle jag hålla på hasafötterna.
Men jag vet många Luleåfans som hejat på Rögle nu. Känns lite provinsiellt och inavlat för en man med ett gulsvart hjärta.