Kvävande varmt och åska i luften. Badblöt av svett och ett moln av flugor som förpestar tillvaron. Munskyddet klibbar och immar igen skyddsglasögonen.
Merparten av stenarna är slagna på plats med gummihammaren, men det ska kapas och skarvas passbitar också. Kaprondellen går varm och det är där munskyddet och skyddsglasögonen kommer in. Stendammet förblindar som en ökenstorm. Trots skydd hostar, harklar och nyser jag grått dammslem. Det är ingen lek, men resultatet av stenläggningen blir fint. Det är mödan värt.
De verkliga problemen uppstår när man förlägger saker. Skyddsglasögonen är gjorda i genomskinlig plast och plötsligt är det borta. Upp i rök! Den möjliga brottsplatsen är begränsad och jag letar en lång stund. Finkammar alla ytor, men måste till sist inse att glasögonen är borta.
Sätter mig i campingstolen och pustar ut. Plötsligt faller blicken på skyddsglasögonen som ligger precis framför mig. Mina ögon har pejlat den aktuella ytan flera gånger. Det borde således vara omöjligt.
Det hävdas att fenomenet beror på stress och oskärpa, men jag är skeptisk. Måste vara något kosmiskt. Glasögonen har säkert varit dematerialiserade under någon timme och sedan hamnat på plats igen. Bara så där.
Läser om ett intressant fenomen som kallas kronosynklastiskt infundibulum och bestämmer mig för att det säkert är så det ligger till. Det är lite för krångligt för mig, men om jag tolkar begreppet en smula yvigt innebär det att om något halkar in i ett kronosynklastiskt infundibulum så kommer detta något att materialiseras på jorden varje gång jorden korsar strålen, för att sedan försvinna igen.
Mmm, det är mycket nu, men skyddsglasögonen är återfunna och jag slipper bli blind av stendammsprojektiler.
När sista stenen är på plats står jag svettig och täckt av stendamm och betraktar mitt verk. Jag är tillfreds och en smula stolt. En kontorsråttas seger över materian.
Då ser jag det! Stenläggningen bildar liksom en bula och en första tanke är "shit, nu måste jag riva upp skiten", men jag sansar mig och beslutar att en liten skönhetsfläck inte ska få förstöra mitt idoga arbete.
Det blir ett kvällsdopp i Piteälven istället. Kallt? Tja, det är ungefär som att gå på fest. Man har så roligt man gör sig.
Polly gillar inte att simma och står mest och skäller i strandbrynet. Hon är lite för framtung den lilla fransyskan. Men skitungen simmar som en säl. Eller hund?
Det har av förståeliga inte blivit många utomhusdopp i sommar. Minnet är förvisso kort, men jag kan inte komma ihåg när en sommar bjöd på så här dåligt väder. Och ingen utlandsresa att se fram mot. Buhu, buhu!
Någon tyckte jag överdrev när jag förra fredagen skrev om ständiga svenska fyror (eller tvåor) i OS. Det gjorde jag inte. Jag hann bara hem så hade Michel Tornéus missat pallen med en centimeter i längdhopp och i triathlon missade Lisa Nordén guldet med försmädliga nio tusendelar. Roddaren Lasse Karonen blev fyra och så där har det fortsatt.
Men Sverige har de facto samlat ihop några medaljer vid det här laget. Det är gott så.