Betraktar björken där den står som en gigantisk tomtgränspinne vid utkanten av mitt hemman på ettusenetthundrafemton kvadratmeter. Björken är kung. Numera. Stormen dräpte den femstammade rönnen, mitt bautaparasoll som skänkte skugga åt både hund och människa. På den tiden då det var somrar med sol.
Sistlidna, med betoning på "lidna", sommar har reklamerats. Ersättningen blev inte den förväntade. "Beklagar misslyckandet med fjolårets sommar. I kompensation erbjuder vi en riktig praktvinter. Mvh Högre Makt".
Björken var det, ja. Funderar på att strimla den till ätpinnar och sälja på export till Japan. Där behöver de pinnar både för att peta i sig maten och för att värma landet. Japan och jag kunde upprätta ett bilateralt avtal där jag exporterar ätpinnar och importerar japaner. Arbetsamt, välutbildat folk och så är de så många i sitt lilla land. Det är därför de alltid är ute och reser när de någon gång tar semester. Dom ryms inte hemma.
Japan har inga naturliga energikällor, men en helsickes massa ätpinnar som hamnar på sophögen. En notering visar att japanerna snickrar ätpinnar av 90 000 ton skog, per år. En dag fick anställda på Japans jordbruksdepartement en idé. Varför inte samla in pinnarna och elda upp dem i värmekraftverk? Numera stödeldar man den otäcka kärnkraften med ätpinnar. Men den inhemska pinnproduktionen räcker inte till, ens för att få i sig maten. Japan måste importera pinnar från Kina, ett land vars invånare gör av med 45 miljarder ätpinnar per år. Siffran är flera år gammal. Årsförbrukningen lär ligga betydligt högre nu. Såvida inte... Återkommer till det.
Att äta med pinnar är fint. I Sverige. Åh, kan du äta med pinnar! Jag kan inte äta med pinnar. För att slippa skämmas tar jag med pinnmaten hem. Pinnarna också. Vill man inte stödelda med dem, kan man sticka en halsduk av grovt garn med stora lösmaskor. Eller pinna upp en tvättstugedörr som gått i baklås. Det gjorde jag i lördags.
Sonen pinnar i sig kinamat geschwint. Barnbarnen pinnar också på. Folk har inte förstått att japaner och kineser äter med pinnar därför att de inte har råd med kniv och gaffel av rostfritt stål. Men vänta bara. Såg ett tv-program om mäktiga kvinnor i Kina och där i en matsal på ett företag såg jag någonting som gav en aha-upplevelse. Företagsledningen satt till bords och åt lunch. Med bestick av rostfritt stål! Jodu, tänkte jag. Kinas ekonomiska under har nått bestickslådan. No more pinnar.
Alltså, glöm ståltullar. Det blir stålkrig. Kina kommer inte längre att kunna gödsla marknaden med sin överproduktion av billigt stål. Kina kommer att behöva allt stål i världen för att fixa skedar, gafflar och knivar åt 1,4 miljarder kineser. Så träna på. Snart har vi inget val. Vi måste äta med pinnar. Inte jag. Jag har hamstrat stålverktyg och lagt i krislådan. Den närmast ointagliga röda vi fick av kommunen för förvaring av FA (farligt avfall) i april 1998.
Och helt ofarliga är de ju inte, det där verktygen. Urmannen i hembygden, ovan vid att samtidigt hantera kniv och gaffel, konstaterade: "Hä djär fina remidjom häina, men döm våra vaodeli för öga." (För översättning, kontakta gammelmormor i Utkant Piteå.)
Björken? Den får barnbarnen ärva.