Normalt avbokar jag alla tv-program som börjar senare än nio på kvällen. Är det ettan eller tvåan som sänder kan undantag göras, men en reklamkanal - aldrig! Till nu. Filip och Fredriks frågesport har lyckats övertyga hjärnan om att det går att se program som börjar klockan tio och hålla sig vaken även under reklamavsnitten. Man kan ex.vis klippa tånaglarna. En allt större utmaning på grund av att synen försämras samtidigt som avståndet till tårna växer. Kroppen krymper, ändå flyttar sig tårna allt längre bort. Märkligt. 

"Alla mot alla" är ingen ordinär frågesport.  Det är smått genialisk galenskap. Ämnena, frågeställningarna, programledarna men framför allt de mer eller mindre kända och vetande, gästerna. Tonen är hjärtligt rå, vokabulären platsar inte alltid under "vårdat språk",, men det är spännande och så jäkla roligt. 

Just det. Jag svär mycket. Det beror på att jag är så  intelligent. Visar forskning. Vore jag man och därtill lång och extremt vänsterhänt vore jag president i USA (där är dom ju inte så dj...a, försöker begränsa min briljans, noga) eller  minst kommundirektör. I Luleå?  Det har jag inte sagt, men när vi nu ändå hamnade där vill jag tycka litet synd om Luleåborna. De bor i en stad som en gång i tiden planerades  för kroniskt korsdrag för att hålla borta fisklukten som spreds från hamnen. Om detta berättade en Haparandabo jag stötte ihop med på Arlanda. I denna tid har inte bara fisklukten blåst bort, även kommunalrådet har dragit. Om man så säger. Nu ser ni mig! Ta da! Nu är jag borta! Rena trolleritricket. Misstänker att han hade en färdigpackad resväska stående innanför ytterdörren, med etiketten:  "I händelse av fara".   En sådan borde vi alla ha, att rycka åt oss när det bränner till.

De medverkande i "Alla mot alla" svär också mycket. Hanna Hellquist slår mig med flera osande hästlängder. Så är hon också smart. Det är de allihop. Smartare än jag trodde. Det får erkännas. Fördomar. Martin "E-type" Eriksson visste nästan hur många gånger man måste vika ett A4-papper för att nå till månen. Det var inte många gånger, ska jag säga. Inte miljarders miljarder, som jag trodde. Bara fyrtiotvå.  Fan tro´t. Det går i teorin. I verkligheten går det bara att vika pappret max sex–sju gånger. Har jag läst. Och testat. Utifall att. 

Fantastiskt hur mycket vetande de här gänget sekundsnabbt kan klämma ur sig under  tortyrliknande press. Efter omgången i den där stolen vacklar de utmattade tillbaka till buren. Varenda grå cell ligger i koma. En stund. För mig räcker det med att titta på. Är i och för sig ovanligt lättstressad. Grejar knappt "Bytt är Bytt". 

Människan är stundom ett överraskande klipskt djur. "E-types" nästan vetande om hur man med ett pappersark når månen är ändå ingenting mot det jag hörde på Vetenskapsradion en vanlig morgon: Att råttor kan köra bil! Och dom kör bra! Och dom har roligt! Va! Det förstörde hela den dagen.  Kvällen räddades av Filip och Fredrik.