Jag läste fel, “äldre måste isoleras livet ut, istället för “året ut”. Fel men ändå rätt, börjar jag förstå, och i huvudkontorets musikarkiv lägger någon på “I en sal på lasarettet”. Den sorgliga visan om den tuberkulossjuka flickan som frågar läkarn som vid hennes sjuksäng står “får jag komma hem till påsken…” Det får hon inte. Kanske till pingsten. Men inte då heller och inte till midsommar och inte till hösten och inte någon gång alls. Och jag gråter. För det kanske är just så det blir. Att det där jäkla viruset aldrig släpper greppet och jag åter får vandra som en fri människa och ha snorig närkontakt med mina tre barnbarn. Hemfaller åt självömkan, gråter litet till och hunden kommer med en näsduk, nä det gör han inte, men det hade varit trevligt.
Inte den här sommaren, säger professor Agnes Wold. Absolut inget umgänge mellan generationer. Absolut inte bo tillsammans. Och jag sjunker ner i svarthålet. På en presskonferens frågar en reporter å sin mammas vägnar om besked angående tidpunkten för när hon åter får krama sina barnbarn. Statsepidemiologen Tegnell ler vänligt och säger att han inte vet. Räkna bort den här sommaren, ja hela året. Det dröjer länge innan faran är över för äldreäldre. Hoppet står till ett vaccin, ligger år bort, och flockimmunitet. Magkatarren gör sig påmind.
Så slår det mig. Herr statsepidemiologen säger inte 70-plussare, han säger inte äldre, han säger äldreäldre. Här handlar det om nyanser. Ringer min allvetande syster. Hur gamla är äldreäldre? Minst nittio, säger hon och jag känner ett svagt yippie!
En stund av hopp, sedan tar svartmålaren över penseln igen. Kommer 70-plussarna ens att släppas ut när flockimmunitet råder? De är ju inte immuna. 70-plussarna kommer att vara i samma sits som Afrikas urbefolkning när missionärerna drog in med sina virusar. Försvarslösa och helt utan immunförsvar drabbas vi av den värld vi isolerats från.
Coronaviruset kommer att älska oss. Jaga oss. Slåss om oss. Titta där! En 70-plussare! Hon är min. På IVA vårdas personalen som bränt ut sig på flocken och vi får ta en alvedon och gå och lägga oss och kanske aldrig mer stiga upp.
Tänker inte ge mig utan strid. Har börjat springa. Och slutat. Visste inte att det fanns så många ställen att ha ont på. Får hitta på något annat. En dag är det över. En dag ler Anders Tegnell och säger: Vi har ett resultat! Vi har ett vaccin! Ni är fria!