Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner… Olle Adolphsons låt har fastnat i min skalle. Dag som natt snurrar den på. Inget jag har bett om. Den bara kom och jag förstod ingenting förrän jag stegade ut för att hälsa trädgården välkommen tillbaka till livet. Adolphson hade gett mig en förvarning.
Vintern hade gått hårt fram i Paradiset. Bokstavligen lagt det i ruiner. Silverpäronen stod lik vid verandan. Inga silvriga blad, inga hjärtnypande blomklasar. Bara fjolårets sorgsna bladverk som inte ens haft ork att släppa taget och falla till marken. Aroniaträden kommer inte att ge ett enda av sina berömda c-vitaminrika men ack så illasmakande bär, till och med sidensvansarna stjäggles (fråga mormors mor i inlandet) och sparar dem som yttersta nödfoder. Körsbärsträdet står där, förtorkat och mumifierat, rosenbuskarna måste jämnas med marken. Vad ont har jag gjort, frågar jag hunden och nynnar på i mitt jävla (man får svära, men man får fan inte slåss som grannens sjuåring sa) Pompeji.
Allt är inte elände. Än sker mirakel. Rubin, en flera meter hög och bred apel, döende av sorkangrepp, har svarat positivt på mitt desperata räddningsförsök. Inlindad och omplåstrad med svart sopsäck och silvertejp har den överlevt vintern och står där med blommor och blader. Fantastiskt! Det kan vara ett sista tack och farväl, men det kan också vara ett herrans under.
Oavsett lokala katastrofer går vi mot blomstertid med lust och fägring stor, med sol och bad och sommarlov och kosläpp. Det är någonting rörande, ömsint över kosläpp. Där kommer kossorna med sina stora, oformliga kroppar som bärs upp av fyra, i förhållande till uppgiften, spinkiga ben och de springer och skuttar och småstångas av ren och skär lycka.
Litet obekvämt det där att dom “dumma kossorna” kan känna lycka för då måste dom ju rimligtvis också känna sig olyckliga och sorgsna.
Kor är intelligenta djur, smartare än hästen, och de lär sig fort, säger pitebon Alf Israelsson som jag hittar i TV4-arkivet. Han åkte då runt och lärde bönderna prata med sina kor och förstå vad som bekymrade dem, för då mjölkade dom bättre.
Kommen hit vill jag inte mer äta kött. Men det går över. På med skygglapparna bara och glöm det där om att kor både kan skratta och gråta.
Apropå något annat, exempelvis Nationaldagen. Vad är några döda träd mot förmånen att få vakna i Sverige och inte i Gaza eller Ukraina eller i något annat helvete på jorden? Ingenting. Skål för Moder Svea.