I veckor väntade jag på straffet för att, i egenskap av medlem i riskgruppen, ha obstruerat och firat julen med son, sonhustru och tre små barnbarn. Sonhustrun hade avverkat sin omgång corona i ett tidigt skede. Ingen annan i familjen blev sjuk. Viruset bet inte på dem. Antagligen fullproppade med T-celler som söker upp och spränger fienden. Poff!!! Räknade kallt med att det här skulle funka och att T-cellerna var ett arv från mig.
Ett år hade gått sedan vi sist sågs och med fantomsmärtor i armarna lyckades jag avhålla mig från att krama de små. Dag två försvann krammotståndet och smärtorna och allt var som förr. Nästan. Mitt hem var vår borg. Inga besök, inga utflykter till släkt och vänner. Endast en vuxen, och det var inte jag, sändes ut i världen för att inhandla mat. Kyl och frys proppade med julmat, men ändå ingenting att äta.
I två veckor pågick experimentet. Allt som dagarna gick blev jag kaxigare. En kväll hade lilleman feber och farmor kände sig litet krasslig med rinnsnuva. Pappersnäsdukarna växte till ett berg på sängbordet. Nu är det nog kört, tänkte farmor och snöt sin röda näsa. Men icke. Istället vaknade hon piggare än på månader. Det var som om kroppens spoltjänst rensat alla ledningar och hålor så att syret åter kunde löpa fritt upp till hjärnan. Som ny. Ja, nyare faktiskt.
Det blev inget coronastraff. Jag, medlem i riskgruppen, gick fri. I själva verket var detta första friska julen på minst tio år. Alla andra jular som firats där nere i Småland härjades av feber, hosta, snuva och kräksjuka. Så nog blev det en annorlunda jul, men inte det annorlunda julfirande dåvarande statsministern förutspådde och bad oss utstå.
Nu är det dags igen. Dags för nya utmaningar. För närkontakt med potentiella smitthärdar. Stora som små. Viruset är intelligentare än alla experter och covid-19 som man lärt känna, liksom blivit kompis med, har fått konkurrenter. Mutationer så många att grekiska alfabetet knappt räcker till. Hur det här ska gå och när det ska ta slut vet ingen. Absolut ingen. Vissa talar om att vi har år framför oss att genomlida och att ingen slipper undan pandemin.
Pandemi eller inte. Jorden snurrar på och i går började färden mot ljusare tider. Mot våren. Underbart. Men först ska det julas. Dags att duscha och klä upp den taiwanesiska miljögranen i plast som tillbringat sitt fyrtiosjätte år på kallvinden i väntan på ännu en god jul!