Vi åker till Köpenhamn och firar att vår bästa vän har fyllt trettio. En av oss är gift, en annan funderar på att köpa sommarstuga, två har barn och alla har vi fasta jobb och trygg ekonomi. Samma personer har en gång gömt geografiboken under soffan och hoppats att provet skulle försvinna på samma sätt, råkat sno lite (bara lite) gin av någons pappa och åkt moppe utan hjälm.
.
Första kvällen i Köpenhamn stänger vi en restaurang efter att ha delat på dyra flaskor rödvin och tillslut fått hela stället att sjunga ”Dancing queen”. Vi är unga, kvällen är vår och vi ramlar in på en klubb. Men va, hold din kæft, det är gammalt, utbrister en av danskarna när vi berättar att vi är trettio. Är vi inte i samma ålder tänker jag. Men han är tjugotvå.
.
Den andra kvällen pratar vi om att vi inte känner igen våra ansikten på foton längre. Tonårshullet kring kinderna har ersatts av linjer vid ögonen när vi skrattar. Mina tänder ser större ut, näsan också.
Frågor som förut har varit så långt borta och inget att bry sig om verkar plötsligt vara rakt framför mig. Vad ska jag göra av mitt liv? Vad ska jag bli när jag växer upp? Är jag redan där?
.
Min pappa var tjugofem när jag föddes. När han fyllde trettio var jag fem och min syster tre. Jag funderar om jag ska återuppliva min näspiercing. En liten ring i vänstra näsvingen. Kanske göra fler tatueringar, dra och backpacka igen. Du har en trettioårskris, jag hör den, rösten långt inne. Och vad säger de i stugorna, om personen som vill vara tjugotvå men som är åtta år äldre.
.
Men jag är inte färdig. Jag åkte aldrig till Grekland och blev bartender. Säsongsarbetade aldrig. Pluggade aldrig till journalist. Kan jag göra det nu? Kommer de skratta åt mig, de som precis har tagit studenten? De kommer säkert undra om man fortfarande fick röka på krogen när jag fyllde arton. Nej, kan jag ärligt svara, och välja att inte berätta att lagen endast var något år gammal när jag lagligt klev in på Pentryt.
.
Jag vill tillbaka till den första Köpenhamnskvällen, när hela restaurangen sjunger ”Dancing queen” och personalen ser på oss med trötta ögon. Ungdomar, kan de inte bara gå. Precis just det tillfället, innan tjugotvååringen fick mig att se rynkor i kanten av mina ögon. Är det en hög ålder, trettio? Eller är det bara att förväntningarna är annorlunda? Spelar det någon roll?
.
En gammal kollega till mig har överlevt bröstcancer. Hon är mycket äldre än jag och hon är tacksam för varje år som hon får bli äldre. Jag undrar om hon ser rynkor eller om hon ser liv, när hon ser sig själv i spegeln. Eller om hon bryr sig om vad folk skulle tycka om hon piercade näsan.
.
Kanske är det så jag ska se på det. Kroppen förändras ju, det går inte att stoppa eller ändra på. Men kanske kan vi ändra på hur vi tacklar det. Den första Köpenhamnskvällen, där på restaurangen, kommer inte tillbaka men vi kan åka till Amsterdam nästa år och Paris året därefter. Tokyo, Kapstaden, London, New York! Och pierca något i varje stad! Det sägs att vi bara lever en gång och visst är det väl så, att trettio är det nya tjugo(två)?
elsaalexandraandersson@gmail.com