Jag minns hur jag och min man i slutet av graviditeten läste böcker och gick förberedande kurs om hur både en förlossning och livet med barn skulle vara. Men jag skulle säga att när jag väl var där i praktiken var jag inte emotionellt beredd på vad jag skulle möta. Varken den nya kärleken, oron eller sårbarheten jag kom att uppleva. Rädslan över att inte vara tillräcklig. Stressen som skulle välla över mig när min bebis visade tecken av missnöjdsamhet på öppen gata. Hur mycket jag önskade att få vara den perfekta föräldern och hur jag till en början trodde att det endast existerade när vi hade det glatt och lugnt tillsammans. Vilket med en blick i backspegeln känns som ett osunt och orimligt ansvar att ta på sig.
När min dotter närmade sig två månader och var missnöjd i vagnen ute på en snöig vinterpromenad minns jag hur jag mötte en kommentar från en man som sa ”men vad har barnet för förälder?”. Trots att det förmodligen var sagt med glimten i ögat rev det till inombords. För tänk. Tänk om han hade rätt? Jag vandrade vidare på mina osäkra ben.
Med perspektiv ser jag tydligt hur jag med tiden vuxit in i mitt föräldraskap, grundats och byggt rötter som känns trygga och stadiga. Det finns mycket som jag önskar att jag skulle kunnat få berätta för mig som nybliven mamma. Att likt vilken ny uppgift som helst så tar det tid att bygga upp ett starkt självförtroende och lära känna sitt barn. Att gråt från en bebis inte är något farligt utan snarare ett sunt tecken som med största sannolikhet är en önskan om ett behov som behöver tillgodoses. Att jag i mitt moderskap inte har något att bevisa för någon annan. Att leva i tillit om att jag besitter allt jag behöver för att vara den bästa mamman till mitt barn. Och inte minst, att inte tro på att allt jag tänker är sant. Men kanske har jag också behövt uppleva för att verkligen förstå och låta rädslan omvandlas till lärdom. Att vissa saker inte enbart går att läsa och studera för att veta.
Och sårbarheten som fördjupades med föräldraskapet. Den kommer förmodligen att kvarstå. Men idag ser jag den inte som en svaghet, utan snarare som en styrka. En kraft som gett mig modet att våga visa vem jag är, en förutsättning för djupa innerliga relationer och är en förstärkare för mitt moderskaps inre kompass.