En gång i tiden var jag en tämligen duktig löpare på halvlånga distanser. Jag har inga stora meriter att luta mig mot, men jag var konditionsstark och seg. Och jag hade en hyfsad spurt.
När jag var på topp hände det att löpningen gränsade till någon slags eufori och det kändes som att jag inte ens blev trött. Det var roligt att springa, men lusten att träna sinade. Så jag slutade. Sedan dess har jag inte tagit många löpsteg. Bara tanken på att springa har gjort mig illa till mods. En orsak är givetvis att min kondition är usel.
När det gick som lättast att springa vägde jag 77 kilo fördelat på 193 centimeter. Idag väger jag runt 105 kilo och utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det syns när jag speglar mig efter duschen. Inte särskilt upplyftande.
Men trots min motvilja att börja springa har det hänt att tanken på en maraton har slagit mig. Kanske är det medelålderskrisen som rådbråkar mig, men det har, som sagt, stannat vid en tanke.
Nu pratar vi inte Bruce Springsteen, men när jag får "Born to run" i mina händer får jag flashar från den tid då jag sprang och till och med njöt av det. Jag pratar om Christopher McDougalls hyllade bok om världens bästa långdistanslöpare. Här handlar det om ultralöpning, det vill säga distanser på mellan sex och sexton mil, ja, i vissa fall ännu längre.
Det är en lustfylld läsning som tar avstamp från det mytomspunna tarahumarafolket från Mexiko. Ett indianfolk som springer i sandaler och när några av dem vid ett fåtal tillfällen ställt upp i lopp i USA så har de vunnit.
McDougalls utgångspunkt var hans problem när han sprang. Knän värkte, fötter trilskade och hälsenor ömmade. Han kontaktade ledande tränare och forskare för att hitta ingångar till löpningens hemlighet.
Det han kommer fram till är en revolution i det lilla. Det handlar om matvanor och om löpteknik, men också om material. Med stöd av ledande experter hävdar McDougall att löparskoindustrin är en bluff. Låt mig citera:
"Ha så enkla skor som möjligt. Om du har för "bra" skor så byggs inte fotens styrka upp. I sämre skor måste kroppen springa rätt".
I den här kolumnen blir ovanstående citat taget ur sitt sammanhang, men i boken finns det tämligen starka argument för påståendet. Att sedan den gigantiska sportskoindustrin har en annan uppfattning torde vara självklart.
Ledande evolutionsbiologer hävdar att människan är gjord för att löpa långa distanser. Vår förmåga att svettas genom huden istället för genom andning gör att vi kan springa längre än de flesta andra däggdjur.
Människor kan faktiskt slå hästar på riktigt långa distanser.
Förr fanns det många folkslag som genom uthållighetslöpning tröttade ut bytesdjur tills de blev så utmattade att de föll ihop. Sanfolket i Afrika gör det fortfarande.
Det är väl känt att många av våra allvarliga välfärdssjukdomar beror på att vi inte rör på oss tillräckligt. Eller som en forskare uttrycker det i "Born to run":
"Man blir inte gammal för att man springer, man blir gammal för att man slutar springa".
Och jag tittar mig i spegeln en gång till.