Efter en promenad genom skogen sitter vi på toppen av Junäsberget på en mjuk picknickfilt en ljummen augustikväll. Kvällsfikat är precis uppdukat och jag tänker att detta förmodligen ser ut som en sann familjeidyll i stillbild. I en bild där varken några klagomål hörs över hur tröttheten plötsligt slog till eller hur min yngsta tycks sakna konsekvenstänk och inte kan lämnas utan uppsikt en endaste sekund. Den där avslappnade och mysiga bilden som haft förhandsvisning i mitt huvud när dottern frågade mig om vi inte kunde äta kvällsfikat uppe på berget kan inte spelas upp. Och jag kommer på mig själv med att tänka på hur detta är den perfekta Instagrambilden som visas upp i flödet, där man inte säger ett ljud om verkligheten som sker bakom perfektionen när tålamodet sipprat ut och stunden inte lever upp till förväntningarna. Förväntningar som vi många gånger har på våra barn och på hur familjelivet ska vara.
Jag har alltid varit en drömmare. Haft storslagna mål och sen liten sett bilder i huvudet om hur jag lyckas nå mina mål. Känslan av att ofta bära på förväntningar från mig själv och andra har varit en framgångsfaktor som gett mig driv, men det finns också stunder där det blivit en glädjedödare när drömmen blivit min enda sanning om hur det ska vara. Innan jag blev mamma hade jag förväntningar på föräldraskapet och hur mysig småbarnstiden skulle bli. Det är oftast den vi visar utåt, men inte den enda verkligheten. I takt med att barnen växer märker jag hur lätt det är att lägga förväntningar i hur även dom ska vara och vilka de är. Vad dom ska gilla att göra, hur dom ska föra sig, vad dom ska kunna eller vilka kläder dom ska gilla. Och många gånger har vi väldigt olika förväntningar på pojkar och flickor.
Jag kan konstatera att det sällan blir så som bilden vi målat upp. Och även om det finns något härligt i att ha förväntningar så kanske lärdomen ligger i att inte hålla i dom så hårt. När vi omfamnar det som är i stunden öppnar vi upp för tacksamhet, ser det vi har och kan möta våra barn i deras sanna essens. Den tanken slår mig tydligt uppe på berget i lite kaos och solnedgång. Och min verklighet kan närma sig Instagrambilden av familjeidyllen, fast med en större dos sanningshalt.