Jag gjorde nyligen en intervju med en person och när de formella frågorna avhandlats började vi prata om livet. Vi kom in på skolan och tiden i högstadiet, där vi hade gemensamma bekanta. ”Det var den värsta tiden i mitt liv”, sa då personen. Och hon är inte ensam.
En vecka tidigare kom larmen om en skolskjutning i finska Vanda. En 12-årig elev dödades och två andra skottskadades. Tragedin nådde ytterligare bottennivåer när den finska polisen snart bekräftade att den bakomliggande orsaken till skjutningen var mobbning av en 12-årig pojke.
I min skola förekom inga skolskjutningar, men mobbning förekom desto mer. Visst, jag klarade mig bra, jag höll mig på kanten, klarade coolhets-kraven, flög under radarn. Alla hade inte samma tur. Jag inbillade mig att jag inte såg, inte förstod, men det var alltid en lögn. Ensamheten i ögonen på folk, de tydliga grupperingarna. De taskiga orden bakom ryggen, de menande blickarna. Och sedan våldet. Med facit i hand fanns det där hela tiden. Det drabbade aldrig mig. Kanske för att jag var för feg för att säga ifrån.
Sedan dess har berättelserna porlat fram. Människor i ens närhet vittnar om de vidriga år de gick igenom i skolan. Vissa är traumatiserade för livet, drabbade av utanförskap och psykisk ohälsa. Vissa tog till drogerna, andra självskadorna. Vissa har än i dag svårt för relationer. Ytterligare andra lider av revanschkomplex och ägnar nu sina liv åt att överglänsa andra i gamla fejder deras skolgångsbelackare inte ens kommer ihåg. Ärren från skolans sociala miljö försvinner aldrig.
Nu ligger en 12-åring ihjälskjuten i finska Vanda. Ytterligare två bär med sig ärren från skottskadorna deras förmodade mobboffer tillfogat dem. Samma mobboffer är nu en barnamördare och kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv. Samtliga är offer för en psykosocial miljö där vuxenvärlden svikit sina barn på ett sådant kapitalt sätt att en 12-åring känner sig tvungen att ta med sig ett skjutvapen till skolan och förstöra sitt liv för all framtid. Allt för att freda sig mot andra barn som beter sig illa och mot en vuxenvärld som ingenting gjorde för att hjälpa.
Det hände i finska Vanda, men jag vågar nog försäkra samtliga: fler barn går till skolan varje dag med tanken på att skjuta sina mobbare i huvudet. Och det kommer att hända igen och igen så länge vuxenvärlden inte förmår att skydda barnen i skolan.