När jag var yngre blev jag bedrövad när jag gjorde fel, hur litet felet än kunde vara. Att fela var till slut så pass jobbigt att jag helt enkelt försökte låta bli. Allt skulle göras rätt, skolan, relationerna, hemmet, utseendet, allt. Att sträva mot att hela tiden göra rätt, och i förlängningen vara rätt, är ett ouppnåeligt ideal men för varje misslyckande mådde jag allt sämre.
.
Det var under universitetstiden det eskalerade och jag klev upp vid sex på morgonen varje dag, för att läsa. När jag inte pluggade så tränade jag, åt aldrig kolhydrater och en gång försvann synen på mitt vänstra öga under en kväll.
Jag var så pass duktig att min annars så partyskeptiska mamma faktiskt bad mig att festa loss lite. Jag var tjugotre.
.
När jag något år senare började må bättre var begreppet ”flawless” populärt. Vi kvinnor var flawless, utan brister. Andemeningen var att vi var felfria såsom vi var, eller är. Det användes inte minst inom kroppspolitiken, att en kropp är flawless oavsett hur den ser ut.
.
Det stärkte mig. Jag funderade till och med på att tatuera in det någonstans, som en påminnelse om att jag är flawless. Men sen slutade en av mina före detta kollegor och jag märkte att absolut ingenting förändrades när han försvann. Ingen fick mer att göra eller fler ansvarsområden, vilket visade sig bero på att han inte hade gjort ett skit för att lätta på arbetsbördan.
I stället hade han lutat sig mot alla duktiga tjejer runt omkring sig. Tjejer som bokade alla möten, tog anteckningar och fixade luncher. Han, däremot, hade aldrig behövt vara duktig. Han hade aldrig behövt påminna sig själv om att han är flawless. Alla runt omkring honom var det i stället.
.
Det är ingen hemlighet att kvinnor behöver prestera betydligt bättre än män, för att nå lika långt. Varenda kvinnlig chef, VD, styrelseledamot och ledare vittnar om det. De har behövt vara dubbelt så bra och kämpa dubbelt så hårt. Tror ni att den första, kvinnliga läkaren kunde ta sitt arbete med ro? Den första kvinnliga byggledaren, piloten, polisen, fysikern, journalisten? Självklart inte. De behövde vara flawless.
.
I viss mån är det så fortfarande. Det är svårare för oss att glida igenom en heltid utan att lyfta på fingret, särskilt inom branscher som vi inte ens har fått (för männen) vistats så länge i. Det är svårare för kvinnliga genier att endast vara bra på deras profession, de måste vara så mycket mer också.
Fan, Lena Dunham skrev manus, producerade, regisserade och spelade huvudrollen i prisade tv-serien ”Girls”. Om det inte är bristfritt, så vet jag inte vad. Att hon sedan blev kritiserad för att inte ta nog med samhällsansvar, som om det hade med hennes yrkesperson att göra, säger väl allt. För visst är Roman Polański fortfarande en prisbelönt regissör? Woody Allen?
.
Jag säger inte att män inte sliter på jobbet eller kämpar för framgång. Jag säger att kvinnor granskas och döms hårdare och därför inte har råd att vara usla i samma utsträckning.
Och när min före detta kollega slutade men livet fortsatte exakt som förut för oss kvarvarande, duktiga tjejer, så började jag bli less på det felfria. Less på att hylla det, less på att idealisera det, less på att försöka nå det. Inte minst för att jag är så otroligt morgontrött, jag blir lätt stressad, har fruktansvärd PMS och ibland har jag inte ens någon särskild orsak, men jag gör ändå fel.
.
Just därför är jag så tacksam över min kompis usla kollega, som så märkligt nog är en kvinna i en ansvarstagande yrkesroll, i en högpresterande bransch. Tacksam över att hon finns och precis som så många andra är full av brister, men hon får jobba och leva ändå. Att hon ändå är värd en heltidslön, trots att hon inte är flawless.
.
Hon ger mig hopp och lugn, i en tid då jag är klar med att sträva efter perfektion och redo för att bara få vara. Så nästa tatuering blir i stället ”flawful”, synligt. Förlåt i förhand, skeptiska mamma, men det är ändå bättre nu, va?