Corona i ständigt ny skepnad drar fram över världen, människor svälter, människor flyr undan bränder, översvämningar, talibaner och självmordsbombare. Jordens folk lider outsägligt och här går jag i min bubbla och är tacksam. Tacksam över mina två vaccindoser. Tacksam för att jag råkade bli född i Sverige.Tacksam mot de män och än mer kvinnor som byggt detta mitt land.
Då tänker jag inte på dem som byggt vägar, järnvägar, flygplatser och hus. Eller på dem som jobbat inom allehanda industrier, vården, omsorgen och skolan. Heder åt dem och anständig pension, men det är till andra byggare av landet min tacksamhet går i dagar som dessa.
Den går till alla eldsjälar som genom historien engagerat sig politiskt, argumenterat, stått på barrikaderna och stått ut med all skit som östs över dem, stridit för kvinnors rösträtt och livsvillkor, för social välfärd och allas lika värde, fått folket med sig och skapat den demokrati och tillit till staten vårt samhälle bygger på. Visst, det finns sprickor i fasaden och grunden skakar, men är någorlunda intakt. Än så länge. Tack vare kvinnornas rösträtt. Vill jag påstå.
Tacksam är jag också för att jag bor i Piteå och inte i katastrofdrabbade Gävle. Händer detta i Sverige! En kvinna berättar om fasan att stiga ner från yttertrappan och hamna i meterdjupt vatten när hon tvingas lämna huset.
Tacksam för att vi inte hade turen att vinna huset närmast stranden i det där Nolialotteriet. När havsytan stiger och hotar dränka allt i sin väg, hinner jag nog ta mig upp på övervåningen och ut på balkongen i väntan på undsättning. Tänker jag, småaktigt.
Växthuseffekten var science fiction. Mer som ett påhitt från forskare som ville göra sig märkvärdiga och skrämmas. Min generation skulle i alla fall aldrig få uppleva den där effekten och vi blev inte ett dugg skrämda. Som trädgårdsnörd önskade man sig faktiskt en gnutta växthuseffekt. För rosornas skull.
Den är nog här nu. Sommaren har bjudit på smakprov. Extremtemperaturer och extremregn.Trädgården har bokstavligen vuxit mig över huvudet och jag är mer rädd än glad. Något är galet och jag funderar allvarligt på att skaffa mig en gummibåt. Utifall att.
För övrigt hör jag på nyheterna att Sverige, på grund av pandemin, hotas av brist på asiatiska plastkulor att hänga i gran till jul. Låter jävligt allvarligt, men överkomligt.