Från Birdlife Sverige utgick ett påbud till allmogen att räkna fåglar som samlats vid fröautomater och annat för pippi frestande.
Som den lydiga medborgare jag fostrats till, gick jag all in för att uppfylla denna plikt. Det var svårt. Fåglar har en benägenhet att flyga iväg. Det är liksom deras grej. Så fort jag uppenbarade mig var det någon som kvittrade “höken kommer” och alla fick eld i baken och stack iväg.
Särskilt talgoxen och blåmesen. Utpräglat nervösa djur som absolut inte kan sitta still vid matbordet. Tar ett frö och kvickt iväg till en skyddad plats för att knapra i sig födan och sen snabbt tillbaka igen. Så där håller dom på hela tiden. Det måste ödslas en massa energi bara på att få i sig maten. Om talgoxar och blåmesar gjorde som pilfinken, satt stilla och åt sig mätta, skulle dom må så mycket bättre. Slippa magkatarr och andra stressrelaterade åkommor. Och vara mer lätträknade. Och kanske fler.
Av naturliga skäl var det vinterfåglar som skulle räknas. Stannfåglar och strykfåglar. Stannfåglar vet man ju vad det är. Hörs på namnet. Tuffingar med väl fungerande termostat som gör att de tål minus trettiofem och vinterstormar där snön ligger horisontellt som nedfällda persienner över bygden. Strykfåglar är fåglar som stryker omkring i trakten på jakt efter mat. Landsstrykare (googla) i fjäderskrud.
Sidensvansarna måste höra till det släktet. Kommer i stora flockar och gör rent hus. Har haft ett antal besök. Svirrande och klirrande käkade de upp alla mina aroniabär och rönnbär. Gud välsigne dem. Hur många exemplar det var vet jag inte, men så mycket kan jag säga att när de två flockarna förenades förmörkades solen. Vart de sedan tog vägen vete fåglarna. Hehe.
Att kalla fågelräknandet framgångsrikt är att ta i. Jag hann aldrig räkna till mer än tre. Men det gör inget. Om ögat inte är så snabbt är hörseln desto bättre. Jag hör var dom är, dom är i Lindbergs häck (alltså grannens) och dom är många. Talgoxar, blåmesar, pilfinkar och diverse spräckelfåglar. Du ser inte fåglarna för häcken är så hög och tät med långa taggar och här sitter dom tätt tätt, inget tal om avstånd här inte, och kvittrar och snackar trygga för skator och kråkor. Beräknat på kvitterfrekvensen lutar det åt några hundra.
Det får bli min rapport till Birdlife Sverige. Kvitt, kvitt. Eller phihp phihp som talgoxen säger i Arjeplog. Enligt ovetenskapliga rön.