Europas siste diktator är inte längre ensam

”Europas siste diktator” Aleksandr Lukasjenko sitter kvar som president i Belarus efter att ha fått drygt 80 procent av rösterna.

Simon Olofsson

Simon Olofsson

Foto: Jens Ökvist

Krönika2020-08-11 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ingen utomstående observatör har ens i sina vildaste fantasier haft några illusioner kring valets autenticitet. Riggade val hör till Lukasjenkos modus operandi och liksom övriga diktatorer runt om i världen lämnar han dem inte åt slumpen. Makten är alltför värdefull för att spelas bort på högtravande moralformalia.

Jag är god vän med en ung kvinna från Belarus. Vi delade lägenhet under en period när vi båda var studenter. Med rötter i politiska aktivistkretsar har hon på nära håll sett verkningarna av Lukasjenkos introlerans. Jag minns fortfarande när jag kom hem och fann henne gråtandes på sitt rum. Jag frågade varför hon var ledsen, och fick då ett svar som påminde mig om skillnaderna mellan Sverige och Belarus: ”Jag har inte längre några vänner där hemma som inte sitter i fängelse”.

Detta var när protester utbröt i huvudstaden Minsk 2017 och i Sverige såg vi tv-bilder på hur militärt utrustad polis släpade in demonstranter i bepansrade fordon. När jag nu åter ser regeringens säkerhetsstyrkor marschera på gatorna i Minsk påminns jag om en politisk och samhällelig verklighet som skiljer sig från min. Samtidigt är det också en verklighet som växer på allt närmare håll.

Att kalla Lukasjenko för ”Europas siste diktator” är inte helt ärligt. Rysslands maktcentra ligger även det i Europa, och Vladimir Putin är inte mindre maktfullkomlig och korrupt än Lukasjenko. Samtidigt växer en ny form av pseudodiktatorer fram i Europa och dess grannar. Ungerns Viktor Orbán har länge uppvisat diktatoriska tendenser. Polens president Andrzej Duda blev nyligen omvald och lär fortsätta nedrustningen av den demokratiska infrastrukturen. I Italien kämpar fascisten Matteo Salvini sig fram genom maktens korridorer. Turkiets Recep Erdogan har sedan flera år övergivit den demokratiska väg som landet var på väg mot.

I Belarus ser vi trots allt en vind som tycks vända. Uppslutningen kring den kvinnliga oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja är något nytt och massdemonstrationerna i landet är de största sedan Sovjet föll -91. Kanske vädrar Belarus morgonluft. På annat håll i Europa är utvecklingen den motsatta när den demokratiska skymningen djupnar. Europas folk bör lära av Belarus. Ett lands status som demokrati handlar inte bara om vem som kan väljas. Det handlar än mer om hur enkelt de kan röstas bort. Både Europa och USA bör hålla detta kärt i minnet.