Det var en kall och bister februaridag 2012. Jag begav mig till Råneå för att åka mitt första långlopp på skidor. 40 kilometer var sträckan och det kändes galet långt. Jag hade aldrig någonsin åkt så långt förut. Men jag hade ju anmält mig till Vasaloppet och visste att det var bra att köra ett långlopp innan. Dels för att seeda upp sig i startfållorna i Vasan och dels för att testa på ett lopp innan det verkliga eldprovet mellan Sälen och Mora. Jag menar: Hur svårt kunde det vara, liksom? Jättesvårt, skulle det visa sig.
.
Starten gick och jag åkte på där i Råneå-skogarna. Nöjd, lite trött och glad. Tog någon liten slurk dryck på vätskestationerna och körde på. Så plötsligt började en massa rangliga gubbar med lätt runda magar i fartdressar i diverse bjärta kulörter att åka förbi.
Va fasen?
Så jäkla sakta de verkade åka. Och så dålig teknik. Sedan slog det mig. Om dessa herrar åker om mig ... då betyder det att jag åker ännu långsammare.
Förstod inget då, men insåg senare att mitt möte med den berömda väggen just hade ägt rum. Jag åkte galet sakta. Fick en galet dålig tid.
Men jag seedade på något magiskt sätt ändå upp mig till sjätte startled. Och främst av allt hade jag lärt mig att jag måste fylla med vätska oftare och mer. Det tog jag med mig till Vasan.
.
Om någon hade talat om för mig att jag några år senare skulle lära hundratals personer att åka längdskidor så hade jag nog haft ganska kul och mest roligt inte trott att personen var riktigt ”riktig”.
När jag tänker tillbaka på detta under mitt morgon-skidpass småler jag för mig själv. Tänker att det är en rätt cool resa jag själv gjort. I dag stiger jag upp och tränar det jag har planerat, för att senare möta glada skidentusiaster som är typ där jag var den där februaridagen för snart sex år sedan.
.
Att jag, fyra år efter mitt första lopp, åkte in som 40:e dam av några tusen Vasakvinnor är faktiskt coolt. Att jag sedan dess radat upp pallplatser och vinster här uppe, det trodde jag nog aldrig heller den där februaridagen 2012.
Dessutom är en ålder just bara en siffra. Jag menar, jag peakar ju än, fast jag är 40 år!
.
Och så har vi ett nytt år. Nya möjligheter att skapa en uppdaterad version av sig själv.
Ska inte 2018 bli just ditt år?
Som gör att du nästa nyår kan stå och tänka: Jag gjorde det!
Jag vet att långt ifrån alla vill ha prestationsmål. Å andra sidan vill många, trots att det känns läskigt.
Jag säger – våga!
Gör det ordentligt denna gång. Var djärv! Skriv upp ditt mål. Hemma och på jobbet. Säg det till andra. Så ofta du kan. När det känns jobbigt att göra smarta val, när soffan eller en pizza lockar – säg ditt mål högt för dig själv. För jag lovar. Det kommer att vara värt det, den dagen du når ända fram.
Den dagen, min vän, kommer du att må som en prins eller en prinsessa på din egen prispall!