När ålen har simmat de många, många milen från födelseplatsen i Sargassohavet till Europa hittar den sig en radie på omkring hundra meter där den stadgar sig för livet. Där ska den stanna tills en för människan okänd mekanism eller impuls säger att det är dags att föröka sig. Då lämnar den hemmet, åker tillbaka till Sargassohavet, parar sig och dör.
Jag tänker mycket på det där. Att geografin kan ha en så livsavgörande betydelse för ett liv. Vilken vet vi inte, men hade ålen kunnat ligga var som helst får vi nog anta att den hade gjort det.
För mig har det geografiska alltid varit lika viktigt som oviktigt. Eftersom jag aldrig längtat bort – utöver den låt mig kalla den allmängiltiga postgymnasiala krisen som infinner sig hos de flesta 18-åringar – har det förefallit oviktigt. Och därför har det ju varit motsatsen.
Jag har hämtat nästan orimligt mycket stolthet i det. Att vara kvar. I att inte falla för Stockholms lockelser, och i att göda den egna staden. Jag har varit så nöjd här och haft allt jag velat ha, sett så mycket skönhet där det känns som att andra bara letat.
Men nu verkar det inte bättre än att jag inte är nöjd längre, och det är så orättvist, för det är inte ens stadens fel. Den kan liksom ingenting göra och jag är uppriktigt ledsen för det.
För första gången kan jag relatera till berättarjaget i "Det är hit man kommer när man kommer hem". Det inre kriget mot utflyttningen, ständigt förlorat. Vetskapen om att staden kommer förändras medan jag är borta. Den vidriga, vidriga tanken om att Ekbergs förmodligen inte står kvar när jag kommer tillbaka. Och att jag inte har kunnat vara där och köpa kaffe på kaffe i timmar, som jag brukar, för att se till att det ändå gör det.
Det enda som tröstar är att staden i alla fall kommer stå kvar. En egoistisk tröst, för även om en stad kan verka självklar så är den ju bara det för att folk stannar och när den. Kämpar och uppfostrar den. Jag är så tacksam för det, och att det får fortsätta vara hit jag kommer när jag kommer hem.
Jag berättar för pappa om ålen. Och så påminner han mig (och jag ber om ursäkt för följande) om att jag *blev till* i Göteborg. Så blev jag en ål och Göteborg mitt Sargassohav. Med den lilla skillnaden att jag inte åker dit för att knulla och dö. Ännu en tröstande tanke.