Oktober, men ingen vanlig oktober. Det är varmt och jag planterar rosor. Har klimathotet slagit till? Hot och hot. Vissa ser det mer som ett löfte om en behagligare värld. Lite Kanarieöarna på hemmaplan. Finns företrädesvis bland trädgårdsodlare i norr. En särskild sort som dräglar över bilder från engelska trädgårdar, där överdådigt blommande rosor klättrar upp till taknocken, och sedan besviket betraktar sina egna magra exemplar som motvilligt överlevt vintern. I bästa fall.
Trädgårdsnördar i aktningsvärd ålder kan tycka att klimathotet är i blygsammaste laget. Rent av känna sig lurade. De har ju ändå ställt upp och fixat det mesta av den där växthuseffekten och så ska de inte hinna få någon glädje av den. Så harmelit.
Frågan är om detta släkte med paltgener pallar för omställningen till sydligare klimat. Ett släkte, till vilket jag hör, som formats av en uppväxt i tät barrskog, starrmyrar, korta somrar, långa vintrar och ett snödjup som gjorde att bara tofsen på mössan var synlig där man stretade fram i motvinden.
För en människa med denna proveniens (ett finare ord för härkomst, ursprung) är det mot naturen att gräva ner rosor i oktober. Det känns som ett övergrepp på plantorna, stackarna som ryckts upp ur skånemyllan, och på en själv. En kulturkrock av något slag. Sommaren har varit och farit, jag har ätit upp mig över hövan och berett mig på att gå i ide. Min biologiska barometer står på Vinter. Oavsett yttre omständigheter.
Uttrycket "proveniens" används mest om växter och gamla föremål. Desto finare proveniens, desto högre pris. Gäller antikviteter. Dock inte mänskliga sådana. Där är prisutvecklingen snarare nedåtriktad.
Beträffande antikviteter förfogar jag över en kanapé, en liten 1800-talssoffa, med proveniens Örebro Slott. När jag skröt om det, var det någon i sällskapet som framförde förhoppningar om att inga osaliga andar följt med soffan. Sådana fanns det gott om på det där slottet , enligt kvinnan som haft närkontakt.
Småskraj betraktade jag möbeln, beslöt mig för att byta tyg och stoppning och på så sätt skicka eventuella slottsspöken till soptippen på Bredviksberget. Ett lyckat drag. Några kungliga andar har i alla fall inte visat sig. Husdjuret betraktar 1800-talssoffan som sin. Dagliga förhandlingar förs om vem som ska få sträcka ut sig i slottsmöbeln. Försten vinner och det är nästan aldrig jag.
Vad gäller vintern är det trots allt ingen brådska. Den kan gott vänta, utan att jag behöver gå i terapi. Men när den väl kommer ska den komma med besked, inte gömmas under något grått, jolmigt täcke. Hittade det här radikala förslaget när jag googlade på "klimatförändringar".
"Skicka upp en stor jävla dammsugare och sug bort det där 'taket' så vi får tillbaka våra vackra, kalla vintrar." Precis. Hur svårt kan det va?