Den senaste tiden har jag sett ovanligt många tonårsserier. Jag älskar dem. De oftast banala intrigerna, den intensiva kärleken, relationen till föräldrar och vuxna - ja, allt. Nu senast har jag sträcksett Netflix-producerade ”Sex education”. Likt så många andra tonårsserier är den starkt moraliserande, och kanske älskar jag det också. Hur det känns som att jag blir en bättre människa av att endast kolla på ett avsnitt och se alla de moraliska frågorna, och svaren, så tydligt.
Som om jag är en del av när karaktärerna säger ifrån, ger en kram eller gömmer en fin lapp i någons skåp. Jag håller på de goda och vill bekämpa de onda, ja!
.
I verkliga livet är situationerna naturligtvis inte lika solklara men det har ändå fått mig att reflektera över mina egna tonår. När den coola tjejen spred rykten om andra, när den snygga killen skrek något elakt i klassrummet och när grupptrycket spred sig som ett gift – vem var jag då?
.
Svaret ligger och puttrar en stund i bakhuvudet och jag försöker trycka bort det, fram till en eftermiddag på en perrong på T-centralen. Två meter bort står en kvinna och skriker på två personer. Talet är sluddrande men budskapet tydligt: de två andra personerna, romerna med Ikea-kassar, är enligt henne ovälkomna, de borde gå därifrån, försvinna från hennes åsyn.
Jag hör henne, i ganska många sekunder, och jag inser att jag är rädd. Hon skriker inte ens på mig. Hon skulle nog aldrig skrika åt mig och min blotta uppenbarelse. Jag finns inte ens i hennes synfält.
.
Även om jag inte håller med henne, även om jag skriver krönikor om synsätt på samhälle och människor som är tvärtemot hennes åsikter, står jag tyst bredvid med hörlurar. Som en liten lort. Till slut går en äldre man fram till den gastande kvinnan och säger att hon ska gå därifrån, att det räcker nu. Och tåget rullar in på perrongen.
.
Jag var självklart tonåringen som var för feg för att säga ifrån. Eller den som först i efterhand förstod att någonting inte hade gått rätt till. Den som stod bredvid och hoppades på att få passera. Kanske var jag till och med bidragande ibland, i försök att plocka poäng. Klassisk mittposition i hierarkin, dedikerad att klättra uppåt och livrädd för att halka ner.
.
Är det så här än i dag, finns hierarkierna i skolan fortfarande kvar? Och är det bara i skolan?
.
Personer som inte passerar, som inte står osynliga på perronger, har så många gånger vittnat om att de får slagord efter sig – varje dag. Folk som helt oprovocerat skriker rasistiska, kränkande ord efter dem. Eller värre. Och ändå kan jag bara komma ihåg en enda sådan situation, den där gången på T-centralen. Eller lägger jag helt enkelt inte märke till dem? Lullar jag så lugnt på med mina hörlurar och hög musik och väljer, varje dag, att bortse från vad som händer två meter bort? Kommer jag alltid att vara en liten lort?
.
Kanske älskar jag tonårsserierna så mycket, för att jag än i dag kan relatera till varje situation. Som de gånger på jobbet när jag skämtar lite för hårt med den tuffa killen, trots att jag ju vet, att tuffhet inte har något med känslor att göra. Vem som helst kan vara känslig, bli ledsen, oavsett hur hårt ens skal verkar vara. Kanske skrattar jag lite väl mycket när kollegan med statuskläder säger något. Försöker ställa in mig, trots att märkesmössan knappt visar mig respekt. Kanske är vi alla trots allt fortfarande tonåringar, men med tillåtelse att gå på Systemet. Herregud, vad patetiskt.
.
Det håller ju inte, att vara vuxen nog att få köra bil, rösta, ta ett bostadslån eller bli förälder, om man inte vågar säga ifrån när någon i ens närhet blir dåligt behandlad. Det håller inte att skriva krönikor om rättvisa om man inte vågar säga samma saker i verkliga livet. Det är ju skevt. Det ska inte vara läskigt att göra världen en drägligare plats, även om det ibland är svårt. Jag hoppas att dagens tonåringar har insett det och är så mycket bättre än vad jag var, och är.