Coronakrisen rasar vidare, och för att kunna beskriva läget har både politiker och media hänfallit till krigsretorik. Sjukhusen är numera frontlinjer, sjuksköterskor soldater. Jag vetefan. Jag har byggt mig ett skyttevärn av tall på vedabacken hemma i byn, men på västfronten intet nytt och här sitter jag nu i min försvarsställning som en annan idiot. Men är det krig så är det krig, och mig ska de inte ta utan strid.
I väntan på fienden mobiliserar jag för andra bataljer. I går fällde grannen ett monster till gran som levererades i dag. Det blir en kraftmätning av homeriska proportioner, ett krig värdigt en vedens Achilles när isoleringen fortsätter. Det är något tryggt i att strida mot ett träd, att ha något massivt att mäta sin styrka emot. Jag får nog spara en klabb som ett minne. Monument av marmor är malplacerade bland eldens kvinnor och män. Bättre då att med en vedklabb minnas gamla strider, som en spegel av den arkaiska kampen mot kylan och mörkret som alltid återkommer i den del av världen vi gjort till vårt hem.
Dagarna går. Större delen av tiden går nog åt till att okynneselda. Vid eldens lågor blir tankarna långa. På tidningssidorna rasar krisen vidare med allt spretigare narrativ. Berättelser ska fångas, pulsen upprätthållas. Men bortom mediernas webbsidor börjar nog många känna av något annat: tristessen. I Sverige är vi generellt förskonade från kriser, och många av oss förbiser nog att just tristessen är krisens essens. Händelselösheten är det som definierar krisernas djup. Kriser går långsamt. De är ”minnen utan händelser”, som Eyvind Johnsson skrev. Tid är det som frigörs när vardagslivet störs ut.
Så här sitter vi, i väntans tider på vad det månne bli av detta. Man kan ju spela en skiva, se en film. Ta ett glas. Eller inte. Det gör väl detsamma. Gå upp eller ligga kvar. Även det är väl egentligen detsamma. Jag acklimatiserar mig. Jag stressar mindre, tar dagen som den kommer. Så mycket av det som jag i vanliga fall oroar mig för har plötsligt blivit omöjligt att sia om. Livet har stannat av, och någonstans i den tystnad som uppstått finner jag ett lugn. Många lider, och mycket går dåligt, men för den anonyme soldaten i viruskrigets utkant är det inte alltid så dumt att leva. Förr eller senare vaknar världen till liv. Många kommer att vara märkta av det som hänt, men fler kommer nog att se tillbaka på detta som en tid av frånvaro. Som ett minne utan händelser.