De senaste fyra åren har Donald Trump varit en källa till bekymmer såväl inrikes som i ett globalt perspektiv. Hans oberäkneliga och konfrontativa persona har både förbryllat och oroat.
Samtidigt kan det finnas anledning att påminna om att hans ständiga utspel, lögner och tokigheter också lett till åtskilliga hånfulla gapskratt och ironiska kommentarer. Många har helt enkelt inte tagit karln på allvar trots att han varit (är) president för det mäktiga Amerika. Världens största demokrati, nja, det kan vi diskutera en annan gång.
Innan vi går vidare kan det vara läge att förklara begreppet "persona". Psykologen Jung beskrev det, enligt Wikipedia, som den roll individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – en sorts mask som är konstruerad dels för att göra intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur.
Trump har använt sina fyra år som president till att sprida lögner samtidigt som han gapat om "fake news". I hans megalomana värld är han fortfarande den trotsiga och missförstådda fyraåringen.
I hätska och uppviglande ordalag har han ända sedan valförlusten hävdat fusk och hetsat sina mest obskyra anhängare. Men när de stormade Kapitolium så var det vägs ände även för många republikaner.
Jag vill påminna om att Trump även tidigare använt sina anhängare för att lögnhetsa mot journalister, politiska motståndare och alla andra som på något sätt misshagat honom.
Nu har Trump slutligen förstått att hans situation är besvärlig och de senaste dagarna är tonläget ett annat. Under bilan är det, snyft, snyft, tal om försoning, om än valet förstås fortfarande är fusk.
Kanske blir det riksrätt, men för Trump är det stora problemet hur han ska hinna benåda sig själv före den 20 januari. Om inte riskerar han en mängd såväl delstatliga som federala åtal. Juridiska processer som kan pågå i åratal.
Men även om översteprästen tvingas kasta in handduken nu så är det bara början. I kulisserna väntar många små trumpister som vill ta över stafettpinnen.
Där ute finns miljoner väljare med en fascistisk böjelse för underkastelse till en allsmäktig ledare. Som i Ryssland, Turkiet och Ungern för att nämna några antidemokratier.
I Sverige drar Jimmie Åkesson snyftvalsen om hur missförstått SD är, men vädrar också morgonluft när M och KD bjuder upp. Vi andra gör klokt i att nobba dansen.