Det är tio minuters promenad från T-centralen till kontoret. Det är inte på något sätt en lång vandring men i Stockholm, under de absolut kallaste månaderna, kryper den fuktiga kylan in genom huden och slingrar sig runt ryggraden och stannar där fram till april.
Så jag tar genvägen genom Gallerian, som är varm och alltid luktar nybakat. Det är världens bästa lösning för att pausa kylan om än för tio minuter, fram till att Victoria’s Secret öppnar sin flaggskeppsbutik i Sverige.
.
Det är minst femton meter i takhöjd i Gallerian och sen oktober hänger gigantiska affischer ner från taket, med tjejer i underkläder och med särade läppar och böjda ryggar.
Under affischerna, på bänkar utspridda längs gångarna, strör tonåringar runt i stora, mörka jackor med pälskragar och rodnande kinder. De skrattar högt åt vad som helst och kanske är det några av dem som blir ihop just där, på andra bänken i mitten av Gallerian, just den här vintern.
.
Nu finns alla storlekar och till och med vår första plus size-modell, så sa de tidigare i år, Victoria’s Secret. En ensam modell på över femtio kilo, sedan 1977. Jag ser henne inte någonstans, inte på en enda av affisch. Den 8 november öppnar butiken. Affischerna hänger fortfarande kvar.
.
Jag går omvägar hem från jobbet men de är överallt och jag tänker på dem extra mycket, och kan inte låta bli att stanna och titta lite, granska affischerna från a till ö.
Jag ser inte ens produkten, klädesplaggen de faktiskt försöker göra reklam för. Jag ser bara hud utan spår, kroppar utan verklighet och ansiktsuttryck utan liv, som är fångade under regi av någon fotograf som har gett uppmaningar om, ja, vad? Har vi inte sett precis det här uttrycket förut, så många gånger?
.
För här kommer det som de egentligen säljer: ett ideal, en önskan. En dröm om att kunna se ut som modellerna, med sina vingar och höga klackar på en catwalk, fotade med öppna munnar. Bilder tagna under ett ögonblick och retuscherade i veckor.
En sexängel, sänd från en annan dimension. Och med ett dolt, hoppfullt löfte att om du köper ett spetsigt underklädesset i deras påkostade, nyöppnade butik, så kanske du också kan nudda vid det idealet.
.
Jag är inte tjugofyra längre och jag har slutat att jogga sönder min kropp. Kanske borde inte deras reklam påverka mig, kanske borde jag ha kommit längre, kanske borde jag inte fundera hur fan jag hade sett ut i en bh med tunna sidenband som löper längs hela överkroppen, kanske tänker inte tonåringarna vid bänkarna på det här.
.
Jag fortsätter att gå, förbi alla affischer som hänger på rad och försöker, men kan inte, blir arg på företaget. De gör ju egentligen bara reklam för sina produkter.
Att de råkar sälja bättre om de anspelar på sex och sexighet, och att sexighet verkar vara förknippat med ätstörningar och silikon och underordnad makt i sin kroppshållning, det kan ju inte de ändra på. De följer ju bara marknaden.
.
Och precis där har vi det. Marknaden. Det är ju vi. Ett av världens mest jämställda land, ett feminismens framgångsland, precis här öppnar ett underklädesmärke för enbart kvinnliga sexänglar sin flaggskeppsbutik. År efter år ser vi samma saker. Företag som pryder stan med sin reklam, som är så tröttsam, stereotypisk och förlegad.
Inte fan har vi kommit långt. Inte ens en trettioårig, påläst, medveten person kan värja sig. Hur kan vi tro att tonåringarna kan göra det? Kanske just nu, i det här ögonblicket, sitter en fjortonårig tjej precis där på bänken, bredvid den där killen, under den där affischen. Spelar det någon roll? Jag tror det. Men vi får inte glömma – det som är mänskligt skapat, går alltid att förändra.