Det är sent på kvällen den 11 maj och jag kliver ut ur bilen i ett kallt Arvidsjaur. Jag är hemma nu. I dag, i morgon och i 106 dagar till. Tjänstledig. För att jag längtar hem, för att vila upp mig. Jo, jag vet det. Jag är en kliché.
Den utarbetade ungdomen som kommer hem från Stöckhölm för att andas frisk luft. Jag hatar det. Men jag är desperat och behöver den där friska luften, så det får vara så nu. Jag tänker att en kliché ju är något som använts så mycket så det slitits ut och om det är så – då måste ju det här funka. Fler har föregått mig, här är jag och jag är inte den sista.
.
I slutet av maj har all snö försvunnit och jag börjar måla om vår storstuga. Jag skrapar. Skrapar, skrapar, skrapar fram den brända träpanelen. Skrapar fram mig själv. Och så ny färg. På väggarna och i ansiktet. Vi blir färdiga i augusti. Regnet i juni och solen i juli gör att det tar lång tid och kanske är det just då det blir som bäst. Kanske är det tre månader som krävs, för att måla om ett hus och vila en kropp.
.
Mitten av juli. Våra 136 jordgubbsplantor exploderar. Jag sitter med korslagda ben i landet och låter händerna fara över bladen. Solen bränner på ryggen och en liten spindel kryper över mina nakna fötter. Jag undrar varför jag inte blir minsta rädd för den och ser hur den försvinner iväg i gräset. Det blev åtta liter i dag. Lika många som i går och i morgon och resten av veckan.
.
Det kan vara vilken dag som helst den här sommaren. Jag är ute och springer längs E45:an. Jag springer längre och fortare än vad jag sprungit förut i hela mitt liv. För varje gång jag är ute så kommer jag längre och jag tänker att om jag fortsätter såhär: då hamnar jag till slut i Sicilien. Jag vänder genast om. Bestämmer att från och med nu, så blir det bara E45:an norrut.
.
Juli. Jag badar varje dag. Kalltjärn nedanför stugan är ingen kalltjärn längre. I sommar har den gått från åtta grader till tjugotre. Det blir som en ritual. Skrapandet, jordgubbarna, springandet och baden. En dag tar slut och en ny tar vid, kant i kant med varandra, fast egentligen så finns det ju inga kanter i juli. Midnattssolen suddar ut gränserna och den här sommaren är bara ett enda långt pågående dygn. En isolerad tidsperiod i vilken jag vilar från allt som varit före och kommer efter.
.
Augusti. Längre in. Längre upp. För tredje gången denna sommar tar jag sikte på fjällen. Vad det är med bergen, det vet jag inte. Jag har aldrig känt såhär för dem förut, men jag lyssnar på kompassen i magen och precis som kompasser man köper på friluftsbutiker så pekar den norrut och jag tänker att det inte är någon slump.
.
En sommar. Ett hus. 136 jordgubbsplantor. Tre vändor till fjällen. Milen längs E45:an och andetagen därtill. Så länge tar det att vila upp en kropp. Ett liv. Precis som alla som varit här före mig, tar jag ett sista djupt andetag med frisk luft och tackar för den här gången. Söderut, tills kompassen får frispel igen. Tills nästa gång. Alltid, tills nästa gång.