Kanske skulle jag starta mitt eget företag och ha stilettklackar varje dag, köpa en vindsvåning, resa några gånger per år eller kanske skulle jag bli den yngsta stjärnförfattaren landet någonsin skådat! Jag skulle definitivt ha bott i New York, eller London åtminstone.
. .
På universitetet kunde jag ha perioder då jag gjorde allt som människor förväntas orka med: kliva upp tidigt, göra saker du egentligen inte vill göra men som du får pengar för, träna och laga riktiga måltider. Det höll oftast i sig i någon månad, för att sedan vända helt och jag struntade i föreläsningarna, skrev uppgifterna dagen innan deadline och åt ostkrokar varje dag. Ibland köpte jag naturgodis på grund av prefixet, men det skapade ett rätt stort hål i min plånbok och rumpan växte likförbannat.
. .
Universitetet var exakt som gymnasiet, någonting jag var tvungen att leva igenom och inte under. Målet blev arbetslivet, som skulle föra mig till pengar, status och mig själv. Några år in i detta arbetsliv, kan jag konstatera att jag än så länge har haft fel.
. .
Ibland kan jag, på samma sätt som under skoltiden, kliva upp tidigt, duscha, föna och platta håret och sminka mig (!). Jag kan ibland promenera till jobbet, som tar 45 minuter och vara där i utmärkt tid. Och ibland kan jag, efter en lång arbetsdag, laga en hel kyckling i ugnen, träna och ta tag i den där boken som är dödstråkig men som hjälper mig vinna tårtbitar i TP. (Jag tittar på dig, Tolstoj.) Men oftast kommer jag till en punkt då jag är tillbaka till snoozningar i fördärvet, otvättat hår i Lilla My-tofsar och ett busskort.
. .
Som ni ser är mönstret under mitt skol- och arbetsliv tydligt. Länge trodde jag, att jag var lat, att jag behövde skärpa mig. Att jag var typisk för min generation. Men med hjälp av min psykolog, som har tillträde till den kaotiska skatt min hjärna utgör, börjar jag nu fundera om det kanske handlar om någonting helt annat.
. .
Utan att vara historiker eller annat akademiskt förtroendeingivande, vågar jag påstå att min generation är den första att växa upp med ett sådant stort antal lyckade personer™, som har nått sin framgång på sätt som känns nära. Vi har i dag personer som aldrig behöver tråkjobba en endaste dag i sina liv eftersom de tjänar så mycket pengar på att över Youtube-kommentera sitt tv-spelande. Det skaver ju ganska mycket, när man tänker att det hade kunnat vara jag, om jag bara spelade tv-spel lite oftare.
. .
Vi är uppvuxna i en tid då allt helt enkelt verkar ganska möjligt, både tekniskt och ekonomiskt. Vi är generationen som vet, att om vi bara har en idé till ett datorspel kan vi några år senare köpa ett hus i Los Angeles och bräcka konkurrenterna, som inte omöjligt är Beyoncé och Jay-Z.
. .
Det känns som att möjligheterna är precis framför våra fingrar, om vi bara sträcker på dem lite. Det är klart, att min generation inte är så himla pepp på att vakna samma tid fem dagar i veckan och lägga slantar i kaffekassor.
. .
För oss är möjligheten att nå andra sidan jordklotet på mindre än en sekund självklar. Vi är uppvuxna med den. För oss är det vanligt, att följa redan framgångsrika och kända personer nära inpå, rätt i våra telefoner. För oss är det nästan naturligt, att bara du har en personlighet som går hem hos många, kan du bada i pengar och glans genom att bara vara du, upphöjd i tjugo. För oss är det inget konstigt, att ett örhänge kan vara ett politiskt ställningstagande och du har ett eget, personligt varumärke. Du måste bara bli bättre på att sälja det. Gå en kurs i det, vettja!
. .
Möjligheternas generation, den som tycker att rekordsnabba, stora förändringar är default mode. Vi är nog inte lata. Vi är kanske snarare i ständig konflikt: Ska vi orka sträcka på fingrarna, eller ska vi falla in i det redan utstakade ledet?
. .
Kanske bör jag fokusera på att bryta ner pengarnas makt över mig och frågan om varför jag tror att framgång är svaret på evig lycka. Men först ska jag köpa ett tv-spel.