Bussen var fullsatt. Med kvinnor. Frånsett en man. Undantaget som bekräftade regeln om att karlar inte är skapta för målet vi styrde mot. Det var söndag och färden gick mot Haparanda. Till Ikea, monumentet över den oväntade vänskap som uppstod när Sven-Erik Bucht, då kommunalråd i Haparanda, hoppade fram, presenterade sig för ikonen och mångmiljardären Ingvar Kamprad och sa som så att du fattas oss i norr.
Vi reste klockan åtta och skulle vara borta ända till klockan sex. Hjälp! Tänkte jag. Tio timmar. Hur ska det gå? Det gick jättebra. Färden tog sin tid. Att åka buss är behagligt. Vi gjorde oss hemmastadda och dukade upp. Mitt ressällskap hade, vis av erfarenheten, särskilt påpekat vikten av färdkost. Hon och hennes syster hade begått denna resa utan något att dricka och sätta tänderna i. Och är det något som drar i gång Pavlovs hundar vi har inkorporerade med salivkörtlarna så är det att se andra mumsa och känna doften av kaffe. “Snålvattnet rann. Vi höll på att svälta ihjäl”, avslöjade den stackars människan.
Den här gången fanns det resurser. Kaffetermos, mackor och kaka. Mellan tuggorna utbyttes funderingar kring den ensamme mannen. Frivillig eller tvångskommenderad? Vi lutade åt det senare. Manfolk påstås ha bra lokalsinne. Tveksamt. I alla fall har de svårt att hitta i hemmet. Sina strumpor till exempel. Den förmågan har dock utvecklats i takt med jämställdheten. Det är inte längre kvinnan som gömmer alla strumpor. Mannen får gömma sina själv.
Hippocampus, där lokalsinnet bor, må vara all right, men i shoppocampus (sitter någonstans mellan öronen) finns en genetisk störning, företrädesvis hos män födda före 1970. Studier visar att kvinnan utan vidare kan ta med sig barn, mamma, mormor och farmor, till och med hunden, och kasta sig ut i vilken jätterea eller julhandel som helst. Inga problem. Dom grejer det. Stresståliga.
Mannen ska hon däremot lämna hemma. Han klarar inte stressen. Hjärnan tror att den hamnat i krig. Pulsen och blodtrycket stiger mot himmelska höjder, hjärtat bankar, svetten rinner. Kroppen förbereder sig för strid på liv och död. Det är i sådana ögonblick mannen ramlar in i närmsta juvelerarbutik och köper något hiskeligt dyrt i julklapp till hustrun. Bara för att få lämna slagfältet.
Ikeabutiken var infernaliskt genomtänkt av något proffs i hjärntvättarbranschen. Som av en osynlig hand ledsagades vi från den ena avdelningen till den andra. Tittade in i små mysig rum. I en del hade jag kunnat bo, åtminstone en stund. För er som inte hänger med i svängarna kan avslöjas att ljust och fräscht är bara så kört. Nu är det mörkt och mysigt som gäller. Sammet, siden, guld, öppen spis med brasa och vidhängande hund på den äkta mattan. Engelsk biblioteksstil. Jag har hunnit till brasa och hund.
Just när magen började kurra kände vi doften av mat och kaffe. Den osynliga handen hade fört oss till restaurangen där det tankades för att orka spendera de sista kronorna innan ombordstigning för hemfärd.
Hemma på parkeringsplatsen stod en manspluton för att frakta hem hustrur, sambor, mammor och alla platta paketen. En skruvad kväll väntade.