Ett år har gått sedan jag fyllde 29 år och skrev krönikan om fenomenet Nine-ender – statistiken som säger att åldersgrupperna 29, 39, 49 och 59 i högre utsträckning tar sig an livsuppfyllande aktiviteter och stora beslut än vad andra åldersgrupper gör. Studien om Nine-enders visade bland annat att de vars ålder slutade på en nia var 48% mer benägna att anmäla sig till ett maraton för första gången än andra åldrar – och att man i större utsträckning undersökte meningen med livet, fattade stora beslut, satsade och vågade.
Jag skrev om min mamma, som 29 år gammal blev gravid och valde att satsa och våga med min pappa – som hon då bara hade känt i fyra månader. Vilken riktig Nine-ender hon var. Jag konstaterade i krönikan: det här var året då jag skulle springa maraton och bli oplanerat gravid.
Nu, ett år senare, har jag precis passerat 30-årsstrecket och tänker att det kunde vara på sin plats med en liten recension av mitt år som Nine-ender. För trots att året sammanfallit med en tid då vi som mänsklighet och samhälle sagt nej till mer saker än någonsin förut, har året inneburit många stora ja’n för mig personligen.
Ja, till den stora flytten hem igen. Min sambo blev av med sitt jobb och jag var korttidspermitterad sedan ett halvår tillbaka. Livet i Umeå packades i kåpsläp, sen in i en stuga i skogen i Norrbotten. Känslan där i kurvan – livet på väg från en raksträcka till en annan. Ingen aning om vad som väntar runt krönet.
Ja, till kärleken. Ett knä på golvet, en ring på fingret, en framtid i horisonten.
Ja, till att satsa och våga. Plusset på stickan i slutet av september. Chocken, förvåningen, glädjen. Jag hade spått min egen framtid i min 29-års-krönika. Jag klev in i sovrummet, väckte min sambo och berättade nyheten. Vi skulle bli föräldrar.
Något maraton blev det visserligen inte – även om att vara gravid under en pandemi på många sätt och vis känts som exakt just det.
I söndags fyllde jag 30 år. I magen sprattlar min 37 veckor gamla bebis, som vi väldigt snart ska få träffa. Livet, kurvan, raksträckan. Något nytt som väntar på andra sidan – som inte går att föreställa sig, hur mycket man än kisar.
Det här blir min sista krönika på ett tag, då jag nu checkar ut för att kliva rakt in i den berömda babydimman. Till alla nyblivna Nine-enders där ute kan jag bara gratulera er till ett spännande år. Om det är såhär fint att vara 29, så längtar jag redan till 39.